Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXIII. Jag blir »tanddoktor» och försöker dra ut en tand på ... en tandläkare. — Teatergrillerna spöka trots allt. — Mitt första teaterstycke uppföres. — Om Folkteatern i gamla dagar. — En vänlig och en ursinnig kritiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag som oftast träffa personer, vilka jag »kvackat» ihop gebiss
åt eller hjälpt med preparering av sjuka tänder. Och de
klaga inte.
— — —
En sommar for min gode broder till Köpenhamn, till
utställningen där, det var 1888, och våran doktor var på
förordnande. Jag fick då stå ensam för rusthållet, skötte patienterna
alldeles på egen hand, men beder få säga ifrån, att jag inte
åtog mig något som kunde åsamka samma patienter den
ringaste skada. Vid mera allvarliga fall hade jag att skicka
vederbörande till en bekant legitimerad tandläkare, vilken var
vän till min bror.
Den här ovan omtalade examinerade tandläkaren överfölls
en sommarsöndagseftermiddag av den mest infernaliska
tandvärk.
Han telefonerade och bad undertecknad draga ut tanden
i fråga. Och som det inte finns något som inger en sådan
medömkan, som att se en tanddoktor med tandvärk, åtog jag
mig uppgiften. Det blev en kalabalik. Doktorn satte sig i
stolen, överräckte sin bästa tång och sade:
»Dra nu ... Kvickt som tusan!»
Det drogs, men tanden satt kvar.
»Nytt tag ... Dra bara! ... Jag tål vad jag får.»
Nya krafttag. Omöjligt.
Nu började det dramatiska. Doktorn hjälpte till att draga
ut sin egen tand. Det var alltså fyra händer, som höllo om
tången, men tanden var absolut fastvuxen. Doktorn och
patienten dansade rummet runt.
»Drag», skrek doktorn. »Värre! ... Vä-vä-ä-ä-ärre!!!»
Det var stört omöjligt. Långa stunder måste de båda
kämparna vila sig och så togs det i på nytt. Tanden satt där den
satt. Den vanvettiga dansen kring golvet med en karl som
hängde fast vid en tand, hade emellertid till slut det goda
med sig, att den förfärliga värken upphörde och tillsammans
med sin »kollega» gick så doktorn ut att äta middag.
Värk i den omruskade tanden fick han dock aldrig mera.
— — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
