Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXIII. Jag blir »tanddoktor» och försöker dra ut en tand på ... en tandläkare. — Teatergrillerna spöka trots allt. — Mitt första teaterstycke uppföres. — Om Folkteatern i gamla dagar. — En vänlig och en ursinnig kritiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man får ej vara för munter vid en operationsstol. En dag
behandlade jag på doktorns befallning en tand, som skulle
prepareras för att senare fyllas. Som vanligt sökte jag med
små historier hålla patienten vid gott humör, så inga plågor
skulle kännas. Och lyckades över förväntan, ty patienten
satt med munnen på vid gavel, utan att ens med en suck ge
till känna, att det dock rotades i närheten av en blottad
tandnerv.
När allt var färdigt, underrättades patienten om att nu
slapp hon gapa längre. Hon gapade ändå. Ny vänlig
tillsägelse, fast utan resultat. Hon hade munnen alltjämt på vid
gavel. Till slut upptäcktes orsaken. Hon kunde inte sluta
munnen — underkäken hade »gått ur led». Nå, sådant hade
man sett förut och med att sticka in pekfingrarna i
patientens mun, trycka på bortersta tänderna samtidigt man med
tummarna sköt käken bakåt, hoppade allt tillbaka i sina gamla
gängor.
»Brukar det här inträffa ofta?» frågades det.
»Ack ja, kära doktorn, så snart jag skrattar det minsta,
går alltid käften ur led!»
— — —
Det är inte alltid kval och tandagnisslan i en tandläkares
operationsrum. Många gånger kan där råda skämt och glam
och helt visst kan tanddoktorn med litet gott humör bota
vad inte instrument och farmakopé förmå.
En ganska »körd» historia var denna:
»Gör det mycket ont?» frågade den vänliga tanddoktorn.
»Inte i tanden», svarade patienten, »men vill doktorn ta
bort manschettknappen ur ögat på mig, vore jag tacksam ...»
— — —
Vrål vid tanduttagningar och sakta kvidanden under filandet
av tandrötter, intet förmådde hindra operatören att tänka
på en lustig refräng eller en glad replik, passande för det
eller det pjäsmanuskriptet.
Under polerandet av tandplåtar och stifttänder arbetade
hjärnan med att skapa scener och dialoger. Särskilt lekte
det lilla enaktsstycket från sällskapsteatern i mammas sal i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
