Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXIV. En kostlig premiär på gamla Folkan med en ursinnig artillerist som hjälte. — Om hur »O, Charlotta, Charlotta, Charlotta» föddes. — Om en revy som det var svårt ta' döden på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jobevars, visst var den glade, gemytlige »Malle med på saken,
men det behövdes ett par tre hundra kronor för att ordna en
matiné och han hade inga. Hade förf.? Nej. Tja, så sprack
då hela förslaget och där stod nu den nyss så förhoppningsfulle
revypappan med sitt manuskript och en bunt roller.
Hårt var slaget — men dödande var det inte. Jag hade en
gång hört en historia om Frans Hedberg, då han var på
höjden av framgång. Han hade gjort ett slags fiasko med ett
stycke på Dramaten. Dagen efter kom H. tidigt på
förmiddagen ut till Bosin på Djurgårdsteatern med en
manuskriptrulle i handen.
»Det var mig omöjligt sova efter olyckan i går afton, jag
satte mig ned och började skriva på ett nytt stycke ...»
Och så lämnade han Bosin första akten på
»Stabstrumpetaren», vilken sedermera blev en jättesuccès.
Kunde en författare av Hedbergs storlek så lätt övervinna
motgången, borde en pilipasker som jag, löd reflexionen, kunna
bära både avslag och fiaskon.
»Per telefon» stoppades då ned i skrivbordslådan, men året
efter togs den fram, gjordes om och inlämnades, som sagt,
på »Folkan», där den också spelades med stor framgång.
Men direktör Berndt hade ett privat pjäsförslag även. Han
hade under sin direktörstid råkat ut för en eldsvåda i
Östersund men lyckats rädda en del manuskript, bl. a. partituret
till operetten »Nanon», och nu ville han, att jag skulle med
hjälp av vad det illa brända manuskriptet gav — skriva honom
en ny operett-text.
Anbudet kunde ju anses lockande, men jag begagnade idéen
samt skrev i stället ett folklustspel, som jag kallade »Lottas
namnsdag».
Gubben Berndt blev topp tunnor rasande och bad mig dra
sju mil in i glödhetaste etc. med mitt »lusspel», som han
kallade det.
Jag gick inte dit Berndt pekade, jag gick till Berndts
direktör, Eriksson, och han tyckte riktigt bra om stycket. Berndt
fick order att sätta det i scen, vilket han väl knappast gjorde
med så glada känslor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
