Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXVII. Jag gör bekantskap med »den stora konsten». — De s. k. hunddagarna börja. — En trupprevy i Berlin för 33 år sedan. — Något om en tandläkare, som hade passion att jaga råttor. — En resa i 4:e klass mellan Berlin och Nürnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hela teaterpubliken betraktade endast mig. Tanken kom
även, att de omkring mig kunde tro, att jag rent av listat mig
in i deras fina krets. Jag skämdes, kort sagt, att besöka den
eleganta teatern, och för resten, ärligt sagt, tyckte jag mig
ha mycket litet att lära av den mäktigt litterära repertoaren,
som Deutsches Theater bjöd på.
Sysslolösheten väckte emellertid ett slags svårmod, och jag
insåg att jag måste skaffa mig något i verksamhetsväg.
Jag började tänka på rekommendationer till olika
tandläkare, jag hade, och att genom extra inkomster få tillfälle att
taga lektioner för att bättre lära mig behärska det
främmande språket.
Det blev många och mödosamma steg, alltid förgäves. Man
hade fullt tillräckligt med inhemsk hjälp, och ingenting ont
att säga om det. Det blev alltså att, vad man säger, draga in
på svångremmen och — ingenting ont om det heller. Hemma
hade man levt glada dagar, nu blev det att känna på en smula
umbäranden. Dock måste jag uttala en beundran för det tyska
folk, som jag närmast kom i beröring med. Hjärtliga, goda
människor, vilka så innerligt gärna räckte en hjälpsam hand.
Aldrig pockade man på sin rätt. Man trodde på främlingens
heder och goda vilja samt beviljade hur långt
betalningsanstånd som helst. Det fanns ännu den tiden som en återklang
från det 30-åriga kriget bekanta smeknamnet på oss svenskar:
»Ach, du olle Schwede!»
Det var, som sagt, inte lätt att få pengar hemifrån och
ingenting stod att förtjäna på platsen. Det blev att med
promenader söka fördriva tid och — hunger. Jag vågar påstå, att
jag under detta ideliga promenerande gata upp och gata ned
lärde mig känna Berlin så noga, att jag kunnat taga plats som
stadsbud. Promenaderna gingo oftast på måfå från tull till
tull, och aldrig uraktläts ett tillfälle att »gapa på allting».
Vad som etsat sig fast i minnet är en Sedandag med stor
militärparad på Tempelhof-platsen. Tysklands kejsare var ung
då och visste att giva en verkligt storslagen glans åt allt
militäriskt.
Det var en 2:a september 1891, och kolossala truppmassor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
