Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXVII. Jag gör bekantskap med »den stora konsten». — De s. k. hunddagarna börja. — En trupprevy i Berlin för 33 år sedan. — Något om en tandläkare, som hade passion att jaga råttor. — En resa i 4:e klass mellan Berlin och Nürnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro sammandragna. Särskilt gav man akt på de
operettaktigt klädda livregementena från Potsdam. Hela Berlin var
på benen, liksom hela Berlingarnisonen, och den stora revyn
var rent av oförglömmelig i sin militära prakt. Vad
folket emellertid särskilt väntade på, var det unga kejsarparet.
Och först kom kejsarinnan, vitklädd, ridande en kritvit häst.
Tyvärr red hon så fort, att man knappast hann att riktigt
bränna in hennes bild. Folket jublade i alla fall, och från
alla fönster kastade man blommor. Den unge kejsaren med
sin lysande svit lät bättre beskåda sig, och jublet var ändlöst.
Men bredvid mig stod en skrumpen liten gumma, som
föreföll mindre entusiasmerad än vi många andra.
Hon såg tydligen min frågande blick och så viskade hon
tätt i mitt öra:
»Ack, ack, ack, det här är ingenting! ... Herrn skulle varit
med när Bismarck kom från en parad ...
— — —
Jag besökte dagligen de större dentalfirmorna, villig att
arbeta för snart sagt vilken lön som helst. Och en dag fick
jag plats som assistent hos en tandläkare i Neubrandenburg.
Jag erbjöds hel inackordering samt en lön av två och en halv
mark per dag.
Glad lämnade jag världsstaden Berlin, som jag efter fyra
månaders ideligt travande hade lärt mig både känna och bli
trött på. Men nog var övergången en smula brutal.
Neubrandenburg var en den mest ledsamma stad, jag i hela mitt
liv bebott. Den föreföll knappast ens ha en anständig kneipe,
vilket i och för sig kunde göra detsamma vad min ringa
person beträffar. Mina två och en halv mark behövdes helt och
hållet för att klara av surdegen i Berlin och jag var
verkligen inte pigg på öl, hur underligt det än låter. Och skall
jag bekänna den verkliga orsaken, så berodde avsmaken på
att jag fått mig ett veritabelt ölrus en gång.
Min gode värd, droskkusken, firade sin födelsedag och hade
bragt hem en ankare öl. Som gäst och utlänning blev jag en
smula feterad, man drack mig till lite för ofta, misstänker
jag, allt med resultat, att när jag kom in i värmen på min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
