Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Modern musikreproduktion - 232. Elektroakustiska reproduktionsproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XI. MODERN MUSIKREPRODUKTION
232. Elektroakustiska reproduktionsproblem.
För att radiomusiken skall låta naturlig kräves att
hela transmissionssystemet från mikrofonen till
högtalaren arbetar distorsionsfritt. Detta innebär att
ljudkurvan, som träffar våra hörselorgan, skall vara exakt
lika den, som åstadkommes av instrumenten i
sändar-studion; inga svängningar få försvinna och inga nya
komma till.
Med de hjälpmedel, som nu stå till buds, är en sådan
fulländad radiotransmission ej möjlig. Varje gång
ljudkurvan passerar från ett medium till ett annat suddas
en del av konturerna ut, små orenheter insmyga sig
och såväl klangfärgen som dynamiken förändras. Ett
visst mått av distorsion kan dock tillåtas även vid
högklassiga radiotransmissioner.
För överföring av vanligt tal kräves ett
frekvensband från 250 till 4000 Hz. Inom musiken bestämmer
basfiolen och piccolaflöjten de undre och övre
gränsfrekvenserna, vilka ligga vid resp. 40 och 4600 Hz. Man
har emellertid funnit att instrumentens individuella
klangfärg beror på uppkomsten av snabbt bortdöende
övertoner med mycket hög frekvens, och det är dessa
svängningar som i förening med de låga bastonerna
skapa den fullödiga orkesterklangen. Därför lägger
musiken beslag på ett frekvensband, som sträcker sig
från 30 till 15 000 Hz.
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
