Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Det nya systemets principer - Det nya systemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och icke en enda har påstått, att mer än 18 till 25 ton kunde ernås
med vanliga medel. Jag ber få erinra om att arbetarna vid Betlilehem-
verken lastade endast 127a ton per dag.
Men vi skola närmare ingå på frågans enskildheter. Vad det meto-
diska urvalet av arbetarna beträffar, så kan man fastslå, att i detta lag
på 75 järnbärare endast en man på åtta ägde en kroppskonstitution,
som tillät honom att bära 47 7s ton per dag. Även med bästa vilja
kunde de övriga sju icke arbeta med denna fart. Emellertid var därför
den ende bland de åtta, vilken kunde utföra detta arbete, ingalunda
överlägsen sina kamrater. Han råkade endast vara en människa av
»ox»-typen, en typ, som ingalunda är sällsynt eller som måste betalas
synnerligen högt. Han var tvärtom en så inskränkt människa, att han
var olämplig t. o. m. för de flesta slag av grovarbete. Yalet av arbe-
tarna betyder sålunda icke att finna några utomordentliga exemplar,
utan att uttaga bland mycket vanliga människor de få, som äro sär-
skilt lämpade för just det förekommande slaget av arbete. Ehuru inom
detta lag endast en på åtta var lämplig för arbetet, så hade vi ej
ringaste svårighet att få allt det folk, som behövdes — några av dem
bland bolagets egna arbetare och andra från den närmaste trakten —
och som voro särskilt passande för detta arbete.
Under »initiativ- och eggelse»-systemet är det brukligt, att arbetsled-
ningen låter »arbetet lämpa sig efter arbetaren». Hur skulle väl då un-
der det gamla systemet dessa arbetare bära sig åt för att bland sig
själva utvälja de bästa järnbärarna? Skulle det vara troligt, att de
gjorde sig av med sju man av åtta och endast behölle den åttonde?
Nej! Och intet medel skulle kunna utfunderas, varigenom man kunde
förmå dessa män att träffa ett urval bland sig själva. Även om de
fullt insåge nödvändigheten att göra det för att ernå bättre betalning
(förutsatt att de vore nog intelligenta att fullt fatta nödvändigheten
härav), skulle det förhållandet, att deras vänner eller bröder, som ar-
den sluttande plankan, och många sprungo också nedför, sedan de släppt tackan. Därav
kom sig, att ett stort antal arbetare, medan lastningen varade, i själva verket rörde sig
hastigare än vad ovanstående siffror utvisa. I praktiken tvungos arbetarna att vila
sig, vanligen att sätta sig, efter att hava burit tio eller tjugo tackor. Dessa raster böra
läggas till den tid, som arbetaren behöver för att ifrån vagnen gå tillbaka till tackjärns-
högen. Många av de läsare, som icke tro på möjligheten att lasta en sådan kvantitet
tackjärn, betänka måhända icke, att karlarna tillryggalade återvägen till järnhögen utan
belastning, och att därför deras muskler även under denna tid hade tillfälle att hämta
sig. Om man antager ett avstånd af i genomsnitt 10.8 m. mellan hög och vagn, så
tillryggalade arbetaren dagligen ungefär 13 km med och 13 km utan belastning.
Om den, som intresserar sig för dessa uppgifter, vill göra beräkningar ur dessa siffror,
så skall han finna, att allt äger sin riktighet.
— 38 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
