så skulle detta lyckas för lionom, om han härpå ville använda 15 à 20 timmar av eftertanke och analys. Men å andra sidan är »på-måfå»-me- toden fortfarande så förhärskande, att jag aldrig påträffat en enda en- treprenör i branschen, som någonsin kunnat tänka sig något sådant som en teori för sättet att hantera en skovel. Emellertid är denna teori så enkel, att den nästan är självklar. För en förstklassig arbetare finns det en viss bestämd vikt, som han måste förflytta med skoveln, om han skall utföra så mycket arbete som möjligt under en dag. Hur stor är nu denna vikt? Gör en förstklassig arbetare mera genom att taga 2, 3, 5, 10, 15 eller 20 kilo på skoveln? Detta är nu en fråga, som kan besvaras endast genom omsorgsfullt ut- förda undersökningar. Vi utvalde först två eller tre förstklassiga skyfflare och betalade dem extra dagspenning för att de skulle göra ett pålitligt och hederligt arbete. Sedan varierades skovelvikten, och alla biomstän- digheter vid arbetet iakttogos noggrant under flera veckor av personer, som äro vana vid experimentella undersökningar. Vi funno då, att en förstklassig arbetare presterade mest, när han tog ungefär 9 Va kg. på skoveln, d. v. s. han skyfflade mera per dag med 9 Va kg. på skoveln än med 11 kg. eller 8 Va kg. Det är naturligt, att ingen för varje gång kan taga precis 9 V2 kg. på skoveln, men 1 eller 2 kg. mer eller mindre betyder ingenting, blott genomsnittet belöper sig till 9 Va kg. Jag vill därmed icke hava sagt, att skyfflingsarbetets hela vetenskap består häri. Det finns många andra element, som tillsammans utgöra denna vetenskap. Men jag ville endast visa, vilket betydelsefullt in- flytande denna enda detalj har på detta slag av arbete. Vid Bethlehemverken blev det exempelvis nödvändigt att, i stället för att låta varje arbetare utvälja och medhava sin egen skovel, anskaffa 8 eller 10 olika slags skövlar, lämpade allt efter de olika slag av ma- terial, som skulle skyfflas. Därigenom skulle icke blott varje arbetare bliva satt i stånd att taga sina 9 Va kg. i taget, utan skoveln skulle också särskilt avpassas efter de krav, som göra sig gällande, då detta arbete studeras metodiskt. Ett stort skovelskjul byggdes, i vilket för- varades ej blott skövlar utan även noggrant uttänkta och standardiserade redskap av alla slag såsom hackor, spett o. s. v. Detta möjliggjorde att varje arbetare kunde få en skovel, som rymde 9 Va kg. av vad slags material han än skulle handskas med, d. v. s. en liten skovel för t. ex. malm, eller en stor för aska. Järnmalm är ett av de tyngsta ma- terial, som skyfflas i ett sådant verk, och småkol ett av de lättaste. Då vi studerade det »påmåfå»-system, som rått vid Bethlehem Steel Company, där varje arbetare haft sin egen skovel, visade det sig, att man ofta övergått från att skyffla malm med en vikt av ungefär 15 kg. — 40 —