är att arbetarna i England i större utsträckning än i något annat civi- liserat land med avsikt inskränka sin produktion, enär de behärskas av den falska föreställningen, att det är i strid mot den enskildes intresse att arbeta efter bästa förmåga. Därest rationell arbetsledning bleve allmänt antagen, skulle i en snar framtid produktiviteten fördubblas bos den inom industrien sysselsatta genomsnittsmänniskan. Man må betänka vad detta skulle betyda för hela folket: den ökning av både nödvändighets- och lyxartiklar, som göres tillgänglig för hela landet, möjligheten att, där så är önskvärt, förkorta arbetstiden, samt de ökade tillfällena till uppfostran, bildning och rekreation. Men under det att världen i sin helhet skulle draga nytta av denna produktionsökning, skulle fabrikanten och arbetaren vara ännu mer intresserade av den vinst, som kommer dem själva och deras närmaste till del. Den nya metoden för arbetsledning skulle för de arbetsgivare och arbetare, som antaga densamma •— o ch sär- skilt för dem, som först antaga den — betyda, att nästan alla anled- ningar till split och tvister bortfölle. Frågan vad som utgör ett lagom dagsarbete blir föremål för vetenskaplig undersökning i stället för att vara ett ämne för ständigt prutande och köpslående, »Tryning» kom- mer att upphöra, då det ej längre finns någon anledning härtill. Den betydande ökning i avlöningen, som ingår i detta system, skall till stor del avskaffa lönefrågan, nu ett huvudämne för alla tvister. Men mer än allt detta kommer det nära intima samarbetet, den ständiga person- liga beröringen mellan de båda parterna att bidraga till att minska slitningar och tvister. Det är svårt för två människor, som hava samma intresse och som arbeta sida vid sida för samma mål, att ständigt vara på fientlig fot. De låga produktionskostnaderna, som åtfölja en fördubbling av till- verkningen, skola sätta de fabriker, som antaga detta system — synner- ligast dem, som först antaga det — i stånd att bättre uthärda kon- kurrensen, och härigenom kommer deras marknad att vidgas, så att deras arbetare hava full sysselsättning även i dåliga tider, och deras egen vinst blir jämn och säker. Detta innebär en ökning i välstånd och en minskning i armodet ej endast för deras arbetare utan för hela det samhälle de tillhöra. Men oavsett den större avkastningen, så har varje arbetare syste- matiskt utbildats till högsta produktivitet och kraftutveckling och har lärt sig utföra en högre typ av arbete än han kunnat förrätta under förutvarande förhållanden. Samtidigt har han kommit till samförstånd med sina arbetsgivare, under det att förut en ansenlig del av hans tid använts till att kritisera och misstänksamt aktgiva på de överordnade — 8 2 —