Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syster och verld. Till femininer räknas också de nbstrakta substantiverna med ändelserna ning,
ing och dom, t. ex. helsning, regering, kännedom, sjukdom o. s. v.
Efter Tredje deklinationen böjas de flesta ord, som i singularis sluta på ad,
skap och het, t. ex. grad, härad; kunskap, slägtskap; svaghet, skönhet m. fl., jemte
många flere, lika med andra deklinationens deri, att sing. slutform kan vara på
hvilken bokstaf som helst, t. ex. aria, glob, tid, frände, strof, tyg, kaj, dryck, pol,
form, ton, åbo, trupp, kur, gas, stat, jungfru, nerv, ta, mö o. s. v.
De ntländska ord, som i sing. sluta på a, bortkasta detta i plur., t. ex. historia, kollega m. fl.,
plur. historier, kolleger; de, som sluta på e, tillägga endast r, t. ex. bakelse, fängelse m. fl., plur.
bakelser o. s. v.; de, som sluta på aunan vokal, tillägga också eDdast r i stället för er, t. ex. klo,
hustru, vrå, fästmö, plur. klor, hustrur o. s. v., men icke kloer, vi’åer m. m,; endast ändelser på i
bibehålla er, t. cx. bageri—bagerier. Några, som sluta på t, få tt, t. ex. get—getter, nöt— nötter o. s. v.
Hit höra de flesta substantiver med tonvigt på sista stafvelsen, såsom roman, metall, juvel,
fabrik, klenod, peruk, staty, gemål, majestät, likör o. s. v., äfvensom ord, hvilka sluta på ar och
um, t. ex. pastor, revisor m. fl., plur. pastorer o. sC v., kollegium, premium m. fl., plur. kollegier
o. s. v. Några brukas både med och utan ändeisen er i plur. och kunna alltså äfven räknas till
femte deklinationen, t. ex. arkiv, herrskap, magasin, patent, protokoll m. fl.
Främmande antika namn räknas också till denna deklination. Dessa skrifvas på flere olika
sätt, t. ex. Properce (franskt), Properz (tyskt) och Propertius (latinskt). Rättast är att följa hvad
som blifvit sagdt i anmärkningen 1) sid. 12, måhända med undantag af de grekiska,,t. ex.
Ptole-maios, Homäros, Pänelopeia m. fl., hvilka hos oss äro kände i sin romerska drägt, såsom Ptolemeus,
Homerus, Penelope o. s. v., den de torde böra behålla.
Oregelbundet böjas hithörande ord, 1) på a som i pluralis få ä, t. ex and—änder, hand—
händer m. fl.; 2) ord på å som få ä, t. ex. stång—stänger, tång—tänger; 3) ord på o som få ö,
t. ex. bok—böcker, bonde—bönder, fot—fötter, rot—rötter, son—söner m. fl.
Till denna deklination höra ord af alla tre genera, dock mest maskuliner. Femininer äro
get, ko, metress, mö m. fl., samt de som hafva ändelserna i, ik, ion, ur, else, nad och het, t. ex.
filologi, botanik, direktion, natur, skapelse, fyllnad, säkerhet o. s. v. Ord på skap äro femininer,
då de äro abstrakta, t. ex. egenskap, vänskap, men neutrer, då de utmärka myckenhet, titel eller
stånd, t. ex. sällskap, herrskap, grefskap, äktenskap o. 8. v. Neutrer äro dessutom råd, krigsråd
o. 8. v. samt främmande ord med lång slutstafvelse, såsom klimat, system, geni, porträtt,
äfvensom med slutformen um, t. ex. kollegium m. fl.
Efter Fjerde deklinationen böjas de neutrer, som sluta på vokal, t. ex. Öga,
hjerta, blelce, dike, *bt, bo, sto, skrå, strå, fä, knä, frö, spo m. fl.
De flesta hithörande ord sluta i singularis på kort e, men böra skiljas från de maskuliner,
som äfven sluta på kort e. öga och öra heta i pluralis ögon, öron; de, som sluta på annan
vokal än a och e, få i bestämda singularis icke t utan et, t. ex. biet, boet, blyet, strået, knäet,
fröet o. s. v. En del hithörande ord antaga ingen pluralis, t. ex. dy, gny, strö, tö m. fl.
Till denna deklination höra sådana ord som förhållande, förtroende, förfarande m. fl., hvilka
i pluralis heta förhållanden, förhållandena o. s. v. och icke förhållander o. s. v. Ordet ärende
skrifves ofta oriktigt årender, ärenderna, men bör heta ärenden, ärendena o. s. v.
Alla till fjerde deklinationen hörande ord äro till könet neutrer.
Femte deklinationen innefattar ord af tvänne klasser: den första bestående af
de maskuliner, som hafva ändeisen are, såsom talare, kejsare, riddare, domare,
ryttare, sångare, mästare, mjölnare o. s. v.; den andra af de neutrer, som sluta på
konsonant, t. ex. band, berg, krig, klot, skjul, gryn, språk, kärr, löf m. fl.
En del af första klassens ord kunna antaga pluralis medelst instickande af ett r framför are,
t. ex. kammare—kamrar, källare—källrar m. fl., alltså efter andra deklinationen; men denna form
är obrukbar för personal-substantiver, ty man kan ej säga t. ex. arbetrar, kej sr ar, färgrar o. s. v.;
dock göras härvid (ehuru origtigt) åtskilliga undantag till undvikande af tvetydighet, t. ex. fiskrarne,
domrarne, sångrarne, vägrarne, röfrarne m. fl., emedan fiskarne, domarne o. s. v. äro definita
uttryck af fiskar, domar o. s. v. ■— Den definita slutformen ne i pluralis begagnas allmänt, alltså
icke ena, t. ex. bagarne, borgarne.
Då hithörande ord begagnas framför namn, bortfaller ofta det sista e, t. ex. kejsar Napoleon,
bagar Pålson, skräddar Nilson o. s. v. Orden kamrerare och sekreterare sammandragas
stundom till kamrer, sekter, hvilket likväl af somliga anses vara orätt.
Andra ordklassens definitiva slutform i pluralis, en, brukas mest i skrift, t. en. faten, korten;
men i umgängesspråket begagnas mycket ena, såsom beqvämare för tungan, t. ex. glasena,
skör-tena o. s. v. — Oidet träd heter äfven i pluralis träd, och det är orätt att säga t. ex. ett träd,
två trän. Då fråga är om virket och icke om växande eller hela träd, bortfaller d, och man
skrifver alltså träblock, trästicka, trähus, träbänk o. s. v., och icke trädblock o. s. v. — Land, ett stycke
ord, eller motsats af sjö, heter äfven i plur. land, men land (rike), plur. länder, tillhör tredje dekl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
