Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Egenskapsorden eller Nornen Adjektivum.
Vid uttryckandet af en saks egenskaper förekomma samma förhållanden som
Tid substantiverna, neml. att miitirru« är tvåfaldig, t. ex. en god, flere goda;
fjentMS är trefaldig, men olika med substantiyernas genom att samma ord kan
tillhöra hvilket kön som helst, endast med ett tillagdt t för neutrum, t. ex. god
man, god qvinna, godt barn; artlhet är bestämd och obestämd, t. ex. en god man,
en god qvinna, ett godt barn; den gode mannen, den goda qvinnan, det goda barnet; de
gode männen, de goda qvinnorna, de goda barnen; men såsom slutform begagnas han
icke; ftastM» äro sex, och endast genitiven har egen slutform, t. ex., goda, godas;
tieKiinaiionema äro två och åtskiljas derigenom, att den första bildar
neutrum med ett tillagdt t, den andra är lika i alla tre genera.
Första deklinationen.
Singularis. Pluralis.
Mask. & Fem. Neutr. Mask. & Fem. Neutr.
Nom. Stor. Stort. Stora. Stora.
Gen. Stors. Storts. Storas. Storas.
Andra deklinationen.
Singularis. Pluralis.
Mask. & Fem. Neutr. Mask. & Fem. Neutr.
Nom. Fast. . Fast. Fasta. Fasta.
| Gen. Fasts. Fasts. Fastas. Fastas.
Genitiva ändeisen s begagnas icke i ett adjektiv, då detta står framför substantivet, t. ex.
store mäns bedrifter, små barns lekar o. s. v.; men står det absolut, d. v. s. ensamt i substantivs
ställe, då tillkommer s, t. ex. en oskyldigs försvar, det godas belöning o. s. v., äfvensom då det
ställes som epitet efter ett namn, t. ex. Henrik den stores mildhet, Sten Sture den äldres hof o. s. v.
Efter Första deklinationen böjas de adjektiver, som i nominativus hafva
obestämda slutformer, t. ex. hatad, glad, bred, känd, röd, åldrig, lång, dr gg, hög, blek,
frisk, klok, Ödmjuk, smal, enkel, varm, ren, fin, skarp, djup, kär, ljus m. fl.
De ord, som i mask. och fem. sluta på lång vokal eller på t efter vokal, få i neutrum tt,
t. ex. fri—fritt, ny—nytt, grå—grått, rät—rätt, slät—slätt, söt—sött. De flerstafviga, som sluta
på kort en, tillägga ej t, utan n utbytes mot ett sådant, t. ex. galen—galet, liten—litet, trogen—
troget i stället för galent o. s. v.; ingen heter intet och icke inget.
Åtskilliga egenskapsord begagnas sällan eller aldrig i neutrum, t. ex. lat, vred, rädd m. 11.
Man kan ej gerna säga ett latt tjenstehjon, ett vredt fruntimmer, ett rädt barn eller dylikt.
Efter Andra deklinationen böjas de egenskapsord, som sluta på t efter
konsonant samt på a, såsom matt, salt, svart, kort, lätt, trött; sakta, stilla, notja m. fl.
Språklärare finnas, hvilka anmärkt såsom oriktigt att räkna sådana ord som stilla, sakta m. 11.
till samma klass som malt, trött o. b. v. Anmärkningen må vara riktig i andra fall; men då här
icke är fråga om annat än ord, som stafvas lika i både maskulinum, femininum och neutrum,
torde behörigheten att föra bägge klasserna tillsammans svårligen kunna nekas.
Pluralis är i adjektiverna lika med den bestämda singularis och bildas i de flesta fall
genom ett tillagdt a eller e, t. ex. vis—visa, ärbar—ärbara; hatad—hatade, älskad—älskade; i
följd häraf blifva de, som i singularis sluta på a eller e, i dessa fall oförändrade, t. ex en äkta
man, två äkta män; en stilla flod, två stilla floder; en resande. många resande; en simmande, flere
simmande o. s v.; samma förhållande är med orden afsides och rättskaffens. Der någon af de
korta slutformerna al, el, en eller er förekommer, försvinner dennes vokal, t. ex. gammal—gamla,
ädel—ädla, trogen—trogna, säker—säkra. Några äro i plur. oregelbundna, t. ex. liten—små.
Ji€>M*i*arafio9* bestämmer adjektivernas grader, hvilka äro af tre slag,
nemligen Allmän grad, “Positivus‘„ t. ex. glad; Mer-grad, “Comparativus“,
t. ex. gladare än en annan, och Mest-grad, “Superlativus“, t. ex. gladast af alla.
Häraf synes, att om till positivus lägges ändeisen are, så uppstår komparativus,
och tillägges ast, eller i bestämd form aste, så uppkommer superlativus. Der posi
tivus slutas på a, tillägges blott i komparativus re och i superlativus st eller ste,
t. ex. äkta, äktare, äktast, äktaste.
En del egenskapsord kompareras oregelbundet, t. ex. dålig, sämre, sämst; ond, värre, värst;
stor, större, störst m. fl. Andra åter kunna ej kompareras, emedan uti dem ej finnas några
särskilda grader och de följaktligen ej kunna autaga dylika ändelser; sådana ord äro samma, hvarje,
sådan, ingen, någon, evig m. fl.; några antaga ej komparations-ändelser, men hafva likväl
jem-förelse-grader, hvilka uttryckas med orden mer eller mera och mest framför, t. ex. älskad, mer
älskad, mest älskad. Orden mera och mest kunna äfven nyttjas vid andra adjektiver i stället för
slutformen, t. ex. mera nyttig, mest nyttig, i stället för nyttigare, nyttigast; men bägge delarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
