Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3) Mer än fulländad tid, “Plusquamperfectum“, uttrycker något som redan
yar fulländadt, då ett annat skedde, t. ex. jag hade skrifvit, då du kom.
Futurum säger att något är ämnadt framdeles ske, t. ex. jag skall skrifva.
Presens och imperfektum hafva egna slutformer för uttrycken; de öfriga tempora begagna
hjelp-verber, perfektum och plusqvamperfektum hafva {har, hade) och futurum skola (skall), och i
sådana fall kallas futurum enkelt, eller «Futurum Simplex«; men formen är likväl ej alltid bevis
på ett verbs rätta tempus, ty detta står ej alltid absolut, utan stundom rølativt, d. v. s.
hänvisande till annan tidpunkt än den formen afser. Om jag t. ex. säger: han skrif ver, att han tänker
komma, så har skrif ver väl presens form, men betyder har skrifvit och är alltså perfektum; och
säger jag: jag skrifver med nästa post, så är meningen skall skrifva, således futurum, hvilket
äf-ven är fallet, om jag säger: du skall hafva skrifvit i afton, ehuru skrifvit har form af perfektum.
Sådana tempora kunna kallas »Futurum Relativum«, då de afse förfluten tid, såsom i det första af
ofvau anförde exempel; men när de häntyda på kommande tid, såsom i de båda sista exemplen,
hafva de af språklärare blifvit kallade «Futurum Exactum« eller »Futurum Conjunctivum«.
Supinum är en yerbal-bildning, som brukas med hjelpverbet hafva för att
sammansätta perfektum och plusqvamperfektum.
Antai är liksom i nornen, singularis ocli pluralis, t. ex. skref, skrefvo.
JPerson är, lika med pronomen, trefaldig, men i singularis finnes ingen
formförändring dervid, utan uttrycken måste ske med pronomen framför verbet,
t. ex. jag skrifver, du skrifver, han skrifve?’; uti pluralis förändras slutformen i
andra personen, t. ex. vi skrifva, I skrifven, de skrifva.
Opersonliga, »Impersonala«, kalias dc verber, som ej antaga annan person än neutrum det,
t. ex. det ljusnar, det regnar, det förljudes. — Några eljest personella kunna stundom äfven
begagnas i impersonal form, t. ex. det gifves, det säges, det tros o. s. v.
iäonjMgatia»* motsvarar substantivernas deklination, d. v. s. bestämmer
verbernas böjningssätt, livilka här äro beroende af aktiva singularis formerna uti
indikativus presens, imperfektum och supinum, samt bestämde till fem.
Likasom vid deklinationerna, hafva språklärare varit af olika tankar om rätta antalet af de
regelbundna konjugationerna; somliga hafva bestämt endast tre, andra fyra, andra åter sex sådana.
J. E. Ttydqvist har, uti det utförliga och högt förtjenstfulla arbetet »Svenska Språkets Lagar«,
följt nedanstående indelning, blott med den skilnad, att 2:a och 3:e konjugationerna blifvit
sammanförda till en med två klasser, hvarigenom alla tillsammans blifvit blott fyra. — Om verbernas
olika höjningar äro rätt framstälda, torde konjugationernas antal vara mindre vigtigt.
Första konjugationen: Pr.—ar, Ipf.—ade, Sup.—at, t. ex. roar, roade, roat.
Andra konjugationen: “ —er, “ —de, “ —t, t. ex. skyler, skylde, skylt.
Tredje konjugationen: “ —er, “ —te, 11 —t, t. ex. lyser, lyste, lyst.
Fjerde konjugationen: “ —r, “ —dde, “ —tt, t. ex. spår, spädde, spått.
Femte konjugationen förändrar vokal i förfluten tid och består af två klasser:
l:sta klassen med vokalförändring i imperfektum, t. ex. njuter, njöt, njutit.
2:dra “ “ “ i ipf. och sup., t. ex. hinner, hann, hunnit.
De verber kallas regelbundna, «Reguliera«, som i hvarje modus, tempus, numerus och person
böjas likformigt efter någon viss konjugation; oregelbundna, »Irreguliera« eller afvikande,
»Anomalia«, är benämningen på sådana, som i något fall skilja sig från de öfriga, och ofullständiga,
«Defectiva», äro de, som ej kunna brukas i hvarje modus, tempus o. s. v.
Vid verberuas konjugationer är att märka, att infinitivus är obestämd både till antal, tid och
person, samt att participium, der tids- och person-begreppen äfven äro uteslutna, är den enda
ställning, deruti ett verb kan antaga genusformen neutrum samt genitiva slutbokstafven s.
Första konjugationen. (Som exempel anföres verbet Sakna.)
Aktivum. (Verkande.)
Indikativus. Konjwnktivus.
Presens. Imperfekt. Supinum. Futurum. Presens. Imperfekt. Supinum. Futurum.
Jag Saknar. Saknade. Saknat. Sakna. Sakne. Saknade. Saknat. Sakna.
Du Saknar. Saknade. Saknat. Sakna. Sakne. Saknade. Saknat. Sakna.
San Saknar. Saknade. Saknat. Sakna. Sakne. Saknade. Saknat. Sakna.
Vi Sakna. Saknade. Saknat. Sakna. Sakne. Saknade. Saknat. Sakna.
I Saknen. Saknaden. Saknat. Sakna. Saknen. Saknaden. Saknat. Sakna.
De Sakna. Saknade. Saknat. Sakna. Sakne. Saknade. Saknat. Sakna.
Imperativus. Optativus. Infinitivus. Participium.
Sakna! Sakne! Sakna. Sakn andes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
