Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1) Berättande, “Modus Indicativus", som bestämdt uttrycker en handling,
hvilken nu sker, har skett eller skall ske, t. ex. jag läser, han skref.
2) Uppmanande, "M. Imperativus", som innehåller en befallning, råd, bön
eller tillåtelse, t. ex. läs! shrif!
3) Betingande, “H. Conjunctivus" (äfven kalladt Subjunctivus), framställer
en handling under vilkor eller ovisshet, t. ex. jag läse, du slcrifve.
4) Onskande, “M. Optativus", som endast är till i föreställningen, t, ex. Gud
styrke den svage! Ordet styrke är här ett optativt verbum.
Emedan optativus alltid liar lika form med konjunktivus, räknas dessa båda vanligen till samma klass;
men efter deras mening synes en skilnad dem emellan ej vara oriktig.
5) Obcstämdt, “M. Infinitivus", som nämner handlingen utan tid, nummer
eller person, t. ex. att läsa går fortare än att skrifva.
6) Öfver gångs, "M. Participium", der verbet antar en sådan form, att det i
den kan föreställa ett nomen, t. ex. läsande, skrifvande, passiv, läst, shrif ven.
Participer kunna vara: aktiva, t. ex. tröstande sin vän; passiva, t. ex. tröstad af sin vän;
neutrala, t. ex. sittande vid fönstret; reflexivn, t. ex. tröstande sig med hoppet, samt reciproka,
t. ex. tröstande hvarandra. — I egenskap af nominer äro participerna egentligen adjektiver, t. ex.
en förtjusande nejd, ett resande sällskap, en lärd man, en tryckt bok o. s. v.; men öfvergå
stundom till substantiver, t. ex. en handlande (handelsman), tvä studerande (studenter) o. s. v.
Svenska participer kallas «Gerundier«, när de hafva sådan ställning, att de kunna öfvergå
till infinitiver med att framför, t. ex. snäll i tecknande ( = att teckna), trött af gående (= att gå),
van vid skrifvande ( — att skrifva), väl förstående ( = att förstå).
Några sveuska ord finnas af particip natur, hvilkas verber äro förlorade, t. ex. bedagad,
belåten, behjertad, enträgen, friboren, hårdnackad, hjertnupen, lysten, sinnad m. fl.
rM’ew9i99M8. Tiden, som ett verb kan uttrycka, är trefaldig, nemligen den
närvarande, nutiden, “Tempus Præsens"; den förflutna, forntiden, “T.
Præteritum", och den tillkommande, framtiden, “T. Puturum".
Tempus förekommer både enkelt och sammansatt. Ett enkelt tempus är det, som uttryckes
med ett enda verb, t. ex. skrifver; sammansatt tempus är det, som består af flere än ett verb,
t. ex. har skrifvit. Ordet skrifvit kallas här hufvud-verb och har hjelp-verb. Anledningen
till bruket af sammansatta tempora är, att verbers olika ställningar ej kunna uttryckas genom
förändrade ordformer, utan måste ske med begagnande af hjelp-verber.
De i svenskan vanligast förekommande Iljelp-Vcrbcr. hvilka äfven kunna stå som egna
och hufvud-verber, äro följande: Blifva med dess formförändringar: blef, blefvo, blefven, blefve,
bli, blif, blifna, blifve, blifven, blifvit, blifvom, blifvande, begagnas att uttrycka en verkstäld,
förmodad eller önskad händelse, t. ex. jag blef botad, vi blifva kallade, blifven eller blifvom stilla. —
Varda: varde, varder, vardt, vorde, vorden, vordo, har ungefur samma betydelse som blifva, t. ex.
jag vardt botad etc. — Hafva I hade, haf, hafoen, hafvom, haft, har, hafvande, kan äfven brukas
till passiva verb, t. ex. jag har botats, I haf ven kallats, (hafva, ega, är ett annat häraf oberoende
verb). — Vara: var, vare, varen, varit, varom, varande, vore, voren, är, ären, äro, uttrycker en
redan upphörd handling, t. ex. jag är botad, I voren kallade. — Vilja, ämna: velat, vill,[ville,
viljande, ärna, antyda en afsigt, t. ex. jag vill komma nu, de ämna resa i morgon. — Lära: lär,
lären, lärer, bemärker sannolikhet, t. ex. det lär lyckas, de lära komma (lära, undervisa är ett
annat verb, som härmed ej bör förblandas). — TÖr: töra, torde, betecknar möjlighet, t. ex. det
tör hända, han torde komma. — Böra: borde, bordt, bör, uttrycker skyldighet, t. ex. han bör
komma, de borde resa. -— Må: måga, mågen, måtte, betecknar tillåtelse, önskan eller föruudran, t. ex.
du må komma uid måtte detta gå väl! det må jag säga! (Ett annat verb, må, belinua sig, bör
ej förblandas med detta.) — Måste: måst, bemärker nödvändighet, t. ex. jag måste gå, han har måst
sluta. — Lata: låte, låten, låter, låto, låtom, låtande, lät, läten, uttrycker beslut, bön eller önskan,
t. ex. låt gå, låten mig komma, låtom oss resa, (låta, ljuda, hör ej hit). — Skola: skall, skolande,
skulle, uttalar befallning eller förmodan, t. ex. du skall gå, skulle så inträffa. — Kunna: kan,
kunde, kunnat, kunnande, innefattar tillåtelse eller möjlighet, t. ex. du kan komma, det kunde lyckas. —
Få: fick, finge, fingo, får, betecknar medgifvande eller i vissa fall uti hvardagsspråket förbindelse,
t. ex. jag fick komma, du får be om förlåtelse. — Äfven andra verber, som vanligen ej aDses
såsom hjelpverber, kunna stundom stå som dylika, t. ex. han kommer att (skall) företaga en resa.
Presens uttrycker att något sker nu, t. ex. jag läser, du skrifver.
Preteritum omtalar att något redan skett, och har tre olika former, neml.:
1) Ofulländad tid, "Imperfectum", uttrycker att något höll på att ske, då
ett annat hände, t. ex. jag skref, då du kom.
2) jFulländad tid, “Perfectum", uttrycker att något skett som nu är slut,
t. ex. jag har skrifvit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
