Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frihetens fana folket derför | Flägt ijrån fordom! mäktiga minnen
förde du modigt, frejdadt är vordet, i fädernes ande mana att vända
träldomen aldrig rikt uppå rykte, sväller i Svea- blicken till Nordens
trefs på din jord! ringa till tal. | sönernas bröst: barndom igen.
På senare tider hafva dessa ljudlikheter begagnats äfven på andra sätt. Uti följande verser
Vänaste | vind här \ hviftar så | vackert. \ Så ljuft \ i hjer\tat gjuts det dju\pa ljud.
finnas klara alliterationer, emedan samma ljud höras, uti den första i första taktdelen och uti
den andra i sista taktdelen af alla takterna. Uti efterstående tvänne verser kan ögat ej
upptäcka någon bokstafslikhet, men örat förnimmer ganska tydligt alliterationen deri:
Du som modernt i fördömda kadriljen Svänger dig snabb, omsusad af spelmän.
ty i första versen höres ett d och i den andra ett s i hvarje takts början. Deremot finnes ingen
alliteration i följande vers, ehuru alla ord börja med samma bokstaf:
Med möda mottagas mångfaldiga minnen’,
ty att bokstafven inträffar i första och fjerde takterna på sista stafvelserna, och i andra och
tredje på andra stafvelserna är alltför oregelbundet för att utgöra någon giltig ljndklang.
i««onaMS är en på vissa ställen i vers återkommande likhet i vokalljud
och kan, liksom alliteration, få sin plats i bestämda taktdelar, men brukas mest,
på samma sätt som rim, i slutet af raderna. Till rätt assonans fordras sådana
ord, som hafva lika takt, och hvilkas lika vokaler hafva samma längd. Så
asso-nerar stor med flod, dock med sorg, ana med taga, stiga med lika o. s. v., men kamel
assonerar icke med gapet, emedan ordens takt är olika, icke heller gråta med
fånga, emedan å är långt i “gråta“, men kort i “fånga“.
Med exempel på bruket af assonanser torde vara öfverflödigt att här upptaga någon plats.
Till hvad ofvan blifvit anfördt må endast läggas, att, då sådana begaguas såsom slutformer, kunna
de än följa hvarandra parvis, än altexmera med hvarandra i hvarannan rad, än åter på annat sätt
göras hörbara. Ett sätt, som ofta brukats i Spanskan, är att låta ett helt stycke fortlöpa under
samma assonerande slutformer.
Rim består af en fullständig återklang af båda vokal- och konsonantljud,
hvaraf följer, att de rimmande orden böra hafva ej allenast samma läte, utan
äfven lika takt och ljudqvantitet. I följd häraf bör intet afseende fästas på ords
eller stafvelsers utseende, utan endast på deras ljud; så rimma smak och sak, der
och här, trolla och sålla o. s. v., men sak rimmar icke med elak, icke heller der
med ler, icke fordras med jordras, icke gaget med tapet o. s. v., emedan ordens
takt och uttal äro olika. — Af rim förekomma tre slag, nemligen enstafviga, som
ock kallas manliga, t. ex. har och var, sten och ren, jord och bord; tvåstafviga,
äfvan kallade q vinliga, t. ex. taga och draga, gifva och blifva, sjunga och gunga,
samt trestafviga, hvilka blott någon gång nyttjas i Svenskan, t. ex. sparade och
bevarade, grenarne och stenarne, lifliga och obeskrijliga o. s. v.
Strängt taget skulle man kunna påstå, att för riktiga rim fordras ej allenast lika stafvelser,
utan äfven att de begagnade vokalerna äro antingen bägge korta eller bägge långa af samma slag;
så skulle t. ex. hon ej rimma med skon, icke galen med salen, icke komma med blomma, icke
segel med spegel o. s. v. Sådana friheter kunna 4ikväl vara tillåtna när de endast någon gång
förekomma, emedan dylika ljudskiftningar liksom påminna om den vibration eller sväfning litet
öfver eller litet under det absolut korrekta, som i ett väl stäradt instrument måste ega rum.
Deremot får friheten aldrig sträcka sig så långt, att stafvelsers ljudqvantiteter förändras, och
följaktligen böra icke ljudlösa slutformer få rimma med ljudegande ord, ty mellan sådana finnes
intet rim, ehuru man sett sådant förekomma äfven hos godkända författare. Så blir intet rim
t. ex. emellan se och tankarne, eller vän och frestelsen o. s. v. Halfbetonade slutformer, 6åsom
het, dom, skap m. fl., kuuna någon gång användas. Samma ord kan icke rimma med sig sjelft
under samma betydelse, icke heller ett sammansatt ord med sitt stamord, t. ex. slå och bestå, vinna
och öfvervinna o. s. v. Till flerstafviga rim kunna särskilda ord begagnas, då uttalet så tillåter.
Bruket af rim är mångfaldigt; sådana kunna stå i början af verserna, inuti
sjelfva versen eller i versernas slut, hvilket senare är det mest vanliga. Då två
manliga och två qvinliga, eller tvärtom, följa efter hvarandra, kallas rimmen jemna;
men ojemna, korsade eller omkastade då nämnda ordning icke eger rum. Dessa
fall kunna bestå uti alternerande rim i hvarannan rad, återkommande rim i hvar
tredje rad o. s. v. på flerfaldiga sätt; endast iakttages, att afståndet dem emellan
ej blir läugre än att ljudens motsvarighet af örat kan uppfattas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
