Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uti det sista exemplet äro, geuom endast vokalmöten, verserna så lena att, om sådana ofta
förekomma, kan ett föredrag derigenom bli klemigt och snarare motbjudande än behagligt.
Strofer, Slan»er eller verssystem,. Likasom genom olika
sammansättningar af takter kunna bildas många slag af verser, så kunna äfven genom
särskilda föreningar af verser formeras snart sagdt oräkneliga slag af sins emellan
olika strofer. TJti en strof kunna förekomma flera slag af verser, men alla i
samma uppsats förekommande strofer böra vara livar an dra lika till versslag, takt
ocli meter. En strof kan innehålla blott två verser; det vanligaste är fyra, sex
eller åtta, sällan öfverstiger den tio eller högst tolf.
Icke sällau begagnas vers på det sätt, att ingen indelning i strofer sker, utan hela föredraget
fortgår utan afbrott från början till slut eller till dess ett nytt ämne inträder. Sådana
verssystem äro antingen enkla, då de bestå af endast ett slags verser öfverallt, eller sammansatta,
när uti dem förekomma verser af olika slag, fast utan bestämd ordningsföljd.
Bland namn på de verssystem, som bilda reguliera strofer, äro följande:
Distichon, som består af två daktyliska verser, den första en hexameter, den
andra en pentameter med tvänne slutfall (se 9:o sid. 37), t. ex.:
Antingen viste dig Zevs sin gestalt, nedstigen från himlen,
Eller till himmelen steg, Fidias, du att den se.
Saffisk versart innehåller tre rader, hvilka alltid som sluttakter åtföljas af
en adonisk vers. Kätta saffiska verserna äro femtaktiga af blandade trokéer och
daktyler, men i sådan form begagnas äfven fyrtaktiga af endast daktyler, t. ex.:
Se en mors allt offrande, djupa kärlek, Likasom ilen, af nattetid sofvande
Hur med rädd, med bäfvande fröjd hon sluter Vandraren obemärkt, löper i dalen:
Under bön ett barn med omätlig ömhet Så löpa timmarne, dagarne, åren, med
Varmt till sitt hjerta. Vingade fötter.
Asklepiadiska och Alkaiska versarterna likna mycket livarandra, men skilja
sig i rytmen. Af följande är den första asklepiadisk och den andra alkaisk:
Blifva, trängta och dö, bjuder oss ödets lag — Jd-yt med den trötte vänligt ditt aftonbröd;
Sällhet! är du en dröm? gäckade känslors dröm? Släck sen i tysthet lampan och sof i frid,
Eller är du en bild af Till dess en morgon utan ofton
Sanna kommande himlars ro? Väcker dig ny till en evig ungdom.
II. Olll Ljudlikheter. I)e uti vers förekommande återljud, eller eko,
äro af tre slag, nemligen: AUiteration, som består af på vissa ställen
återkommande konsonantlikheter, Assonans, som utgöres af vokal-likheter, och Him, der
hela ord eller stafvelser liafva mot hvarandra svarande ljud.
Lärde hafva funnits, hvilka trott sig ha upptäckt spår till rimförsök hos de bättre författarne
bland Greker och Romare; men denna förmodan har vid granskning ej vunnit bekräftelse, helst
de bokstafslikheter, som någon gång förefinnas, ej äro säkra bevis för likhet äfven i uttalet. I
fjerde seklet synes rim hos liomarne börjat komma i bruk, och man känner med visshet, att vid
denna tid rimmade hymner afsjöngos vid gudstjensten. Rim finnes hos Irländare, Amerikaner,
Negrer, Lappar; hos Ossian (den äldsta skotska skalden) är ett slags assonans märkbar, äfvensom i
den forn-sicilianska och den ännu äldre etruriska poesien. Rimmets egentliga fädernesland var
likväl Österlandet; i arabiska poesien var det troligen herskande från uråldriga tider; men detta
språks verslära är invecklad och svårfattlig. — Hos våra förfäder begagnades i deras hjelteqväden
oftast alliteration, och uti våra folkvisor höras ännu de fordom brukliga vokalljudfallen, eller
assonanserna. I. senare tider har dock bruket af rim blifvit allmänt i de flesta språk.
Man må icke föreställa sig, hvarken att ifrågavande ljudskiftningar utgöra blott tillfälligtvis
uppkomna yttre, tomma prydnader eller att rim är en fullkomning af alliteration och assonans,
som gör dessa båda öfverflödiga och oanvändbara. Alla harmoniska ljud förhöja skönheten
genom sin musikaliska återklang, och hvardera af dessa tre innehafva skilda, härtill tjenliga
egenskaper, användbara till olika bruk för skaldekonsten.
AlHieruiion fordrar lika ljudande konsonanter i samma delar af vissa
bestämda takter: det är ej alltid nödvändigt i alla takterna uti en vers, men kan
återkomma i två eller flere på livarandra följande verser.
Det vore således ett stort misstag att föreställa sig, det alliteration uppkommer genom att
alla orden i en vers börjar med samma bokstaf. Sådant skulle ofta innebära alls ingen alliteration,
helst denna beror endast af ljudet i takterna och icke i orden. Nedanstående verser, bildade efter
«Rings Drapa«, visa prof på det ursprungliga, i hjeltedikterna brukliga, sättet för ailiteration:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
