Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varande vattenyta belägna trakter. Att starka rörelser i vattnet förorsakat rullstenarnes runda
former och sandlagers bildande lärer emellertid ingen vilja bestrida.
Den sista större öfversvämning jorden undergått, och den enda sedan hon
blei befölkad, är den, som hos oss blifVit känd under benämningen syndafloden
och lärer efter beräkning inträffat 1653 år efter den första menniskans
uppträdande samt 2,349 år före vår tideräknings början. Denna öfversvämning omtalas,
ehuru på olika sätt, af alla folkslags traditioner. Att den uppkommit i följd af
(iads vrede öfver menniskornas synder, är tvifvelsutan riktigt ur religiös
synpunkt, men en naturlig orsak måste alltid finnas, och hvilken denna här varit
kan svårligen blifva till full visshet förklaradt. Sannolikast är, att antingen
genom någon stor omstörtning i jordens inre eller betydligare gasutveckling på
djupet de vattenmassor, som längst ned voro samlade, blifvit satta i så stark
rörelse, att det ofvanpå flytande vattnet drifvits öfver sin vanliga bädd, tills det
åter blef stilla och fick tillfälle sjunka tillbaka.
Bland den mäugd förklaringar öfver ifrågavarande naturtilldragelse, som blifvit framstälda,
anföra vi här en: »Jorden hade på sin årliga bana råkat på några timmar komma in uti svansen
på en från solen kommande komet, som nedsläppte en myckenhet regn (himmelens jönster), och
kometens attraktionskraft verkade på jorden, så att tyngdlagarne upphäfdes och allt det vatten,
som fanns i underjordiska - håligheter (djupsens källor) arbetade sig upp på ytan och der steg så
högt öfver sina forna bräddar, att det betäckte allt, som förut varit torrt. Så snart afståndet
gjorde kometens verkan omärklig, rann vattnet småningom åter tillbaka i öppningarne, som vid
dess utrusande så förstorats, att äfven det från kometen nedfallna der fick rum». — Oriktigheten
af nämnda antagande behöfver väl knappt påvisas.
Den store Skaparen hvilade pä sjunde dagen, säger Skriften; härmed förstås,
att sedan det fullkomligaste af de skapade djuren,* menniskan, framstått,
upphörde nya ämnen, lefvande eller döda, att mera uppkomma; men vi må derfor
icke tro, att jorden med allt hvad derpå är då genast hade samma utseende
som nu; nya sammansättningar och utvecklingar af de ämnen, som funnos, hade
väl börjat långt förr än både menniskor, djur eller ens växter funnos, men
upphörde ingalunda då, utan fortforo alltjemt och fortfara än i dag.
Vi skola i det följande anföra några bevis på saunolikheten af hvad här blifvit yttradt.
Ottt Joritfjtans besftaffenhel (Geologi).
Då man talar om beskaffenheten och sammansättningen af den planet vi
bebo, eller jorden, kan detta endast ske om hennes yta, ty hvad som finnes uti
hennes inre vet ännu ingen med någon säkerhet. De största djup, till hvilka
man hittills kommit, gå icke mera än 3,000 fot under hafsytan, som knappast
utgör af jordens radie, eller afståndet från ytan till medelpunkten. Det inre
af jorden hafva några ansett vara öppet och endast fyldt af sammanpackad luft,
andra hafva förmenat det vara vatten, andra åter eld. Det sannolikaste är, att
samma massa, hvaraf våra urberg bestå, ännu befinnes i sitt ursprungliga flytande
tillstånd under den stelnade skorpan, helst denna hindrar värmet att utströmma,
och den således endast långsamt kan öfvergå till fasthet. Denna åsigt vinner stöd
deraf, att värmen tilltager i den mån man lyckas tränga längre ned under
jordytan, äfvensom deraf, att springkällor finnas, som uppkasta alldeles kokhett vatten.
Det är genom termometer-observationer utröut, att värmen tilltager i medeltal 1 grad för
hvarje 108 fot, som man nedtränger i jorden. Fullföljes beräkningen efter denna grund, så
finner man, att på 10,800 fots djup skulle vatten koka, på ett djup af 5 mil skulle stångjern
smälta, och således ännu djupare ned inga fasta ämnen kunna finnas. Således kan hela vårt
jordklot ännu betraktas som en stor smält massa, innesluten i ett jemförelsevis tunnt skal. Af
ännu befintliga vulkaner kunna visserligen några vara uppkomna af brännbara ämnen, som samlat
sig vid bergens sättningar och sedan nntändts; men en del stå otvifvelaktigt i sammanhang med
den inre kärnan, d. v. s. äro öppningar i den fasta skorpan, genom hvilka den flytande massan
tidtals utströmmar, då den tryckes af de rörelser, som man iakttagit ega rnm på jordytan. Genom
försök med afsvalning utifrån af gjutna basaltklot samt andra beräkningar har man kommit till
det resultat, att jordytans nuvarande tjocklek är tillräcklig att så qvarhålla värmen att af den
ännu flytande massan ej en gång -jV grad kan stelna på tusen år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
