Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geogoni, af grekiska yt] (jord) och ywop-ai (jag blifver), är kunskapen om
huru jorden tillkommit, och geologi, af yt] och Joyos (lära), är namnet på den
vetenskap, som sysselsätter sig med jordklotets yttre utseende, dess beståndsdelar,
bildningsperioder med mera dylikt.
Hvad som först faller i ögonen vid jordytans betraktande, är hennes
indelning i torrt och vått, eller som det kallas land och vatten. Ehuru vattnet [-upptager-] {+upp-
tager+} den jemförelsevis största delen af ytan, är likväl landet det betydelse-
fullaste, emedan det sträcker sig öfverallt, äfven der vatten finnes, och det är
otvifvelaktigt, att sjöbottnen visar samma utseende, som det torra, nämligen här
och der slätter, afbrutna af större och mindre höjder och djup.
Innan vi öfvergå till granskning äf de olika saker, som finnas livad man
kallar inuti eller under jorden, skola vi först några ögonblick uppehålla oss vid
hennes öfversta yta. Som man vet, bildar denna flera ojemnheter af olika både
storlek och beskaffenhet, hvilka man gifvit hvar sina benämningar.
Stora s. k. slätter iiro sällan så jemna, att icke några höjningar och sänkningar derå märkas;
de minsta upphöjningarne kallar man kullar, de större backar och de största berg. En
sammanhängande och utsträckt upphöjning får namn af ås eller landtrygg Ordet berg begagnas väl
egentligen om de fasta stenmassor, som här och der uppskjuta i höjden inen stora samlingar af
sand och grus kallas stundom sandberg. Öfversta delen af ett berg kallas dess topp eller spets,
stundom äfven hjessa; mellersta delen sluttningar eller sidor och, om en sådan är mycket brant,
vägg, samt nedersta delen fot. En i längden utsträckt bergmassa kallas bergskedja eller
bergsträckning; mindre sådana sträckningar, som frän en större utlöpa i andra riktningar, kallar man
bergarmar, och bergknut är en större bergmassa, från hvilken bergarmar utgå. De landsträckningar,
som ligga mindre högt öfver hafsytan, benämnas lågland, och de, som äro belägna minst 2,000
fot deröfver, högland. Fält, som äro mera jemna, kallas slättland och der många backar och
kullar omvexla bergland eller kuperad mark. Dal är en fördjupning mellan berg eller andra
höjder; en mindre dal kallas däld. Slätter, som äro ofruktbara, kallar man öknar eller ödemarker,
och om en sådan yta är full med sand, är det en sandöken. Stepper äro landsträckor, otjenliga
till åkerbruk och fattiga på vatten, inen beväxta med gräs; hedar äro sådana, der endast
småbuskar och andra föga nyttiga växter kunna uppspira. En landsträcka nära en större
vattensamling kallas kust, och närmast vattnet strand. En åt vatten spetsigt utskjutande landsdel kallar
man udde eller kap; näs är ett smalt land, som sammanbinder tvänne större och har vatten på
två sidor. Ett på alla sidor af vatten omgifvet landstycke kallas ö; är en sådan mycket stor,
får hon namn af fastland eller kontinent. En mindre ö kallar man holme, och ur vatten
uppstigande stenmassor klippor och skär. En samling af öar och holmar benämnes arkipelag, och
en mindre sådan samling ögrupp. Ett stycke land, som omgifves af vatten på flere sidor, men
med en sammanhänger med fast land, kallas halfö.
De här anförda benämningarne äro väl de både vanligaste och rättaste, men de äro
ingalunda strängt begränsade, utan en del af dem begagnas ofta om hvarandra. En slättbygds
invånare kan t. ex. ge namnet »berg» åt en upphöjd plats, som i en bergsbos ögon är endast en
helt obetydlig kulle; den ene kan anse som en stor »ö» hvad en annan kallar en liten »holme»
o. s. v. Dessa uttryck begagnas äfven i sammansättningar för uppgifvande af former med olika
innehållsämne, t. ex. sandudde, bergudde; sandö, klippö, med mera dylikt.
Vattensamlingar äro antingen stillastående, då en sådan kallas sjö, eller rinnande, då den
heter ström. Som bland dessa förekomma många olikheter, har man också på dem särskilda
benämningar. Den största sjö, som finnes på jordklotet, kallas haf, verldshaf eller ocean; emedan
vattnet här är mer eller mindre salt är den vanliga benämningen härpå saltsjön, till åtskilnad
från andra sjöar, som kallas färsksjöar, eller rättare, insjöar emedan sådana finnas, som äfven
hafva salt vatten. Ett smalt vatten, som åtskiljer tvänne land, men vid bägge ändarne går ut i
större sjöar, heter sund; ett sådant, som tränger inåt landet och blott med ena ändan hänger fast
vid sjö kallas vik, och är en sådan mycket öppen benämnes den bugt. Hamn är en vik eller
bugt, som genom kringliggande höjder är skyddad för stormar, och redd kallas en bredvid kust
liggande hafsdel, der fartyg med någorlunda säkerhet kunna ligga stilla; en sådan hafsdel, som
är full med klippor och små holmar, men dock tillgänglig för vindarne, kallar man skärgård.
Insjöar äro större vatten, som stannat i fördjupningar på landet; en mindre sådan med grundt
vatten kallas göl; en gyttjig vattensamling utan aflopp kallar man träsk, en öfver dess vatten
sammanväxt skorpa af mossa och andra rötter kallas dy, men är vattnet mycket grundt med något
gräsbeväxt dybotten, då heter det kärr. Källor eller källsprång äro vatten, som komma från högre
belägna samlingar och genom underjordiska bergspringor och andra öppningar tränga sig fram till
dess de uppkomma i dagen. Från sådana rioner vatten nästan alltid, och detta kallar man rännil;
är en sådan större eller förenas flere till en, blir det en bäck; flere sådana bilda en å, och en
större samling rinnande vatten heter ström, elf eller flod. Der vatten rinner fort eller brusande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
