Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådant offer, om de ångor af svafvelsyrlighetsgas, som lavan merendels sprider omkring sig, åro
nog starka att qväfva honom innan han stekes till döds. — Sedan lavan stannat åtgår lång tid
innan hon hinner fullkomligt kallna, och då hon synes stel ofvanpå, kan hon inuti vara så het,
att en trästicka tar eld, om hon nedföres i en af ytans många springor.
För att bilda något närmare begrepp om ett dylikt skådespel, meddelas här följande af ett
åsyna vittne antecknade beskrifning på ett utbrott af Vesuvius:
Den 12 Juni 1794 kändes i Neapel och hela nejden deromkring en häftig jordstöt, åtföljd
af underjordisk åska. De tre följande dagarne förnams ingenting vidare, som gaf anledning till
förskräckelse, men på aftonen den 15 följde en ännu häftigare stöt, vid hvilken bergets vestra
sida erhöll en remna, som vid sedermera skedd mätning befans vara 2,375 fot lång och 237 fot
bred. Ur detta ofantliga gap utrusade en störtflod af lava, som hade omkring 560,000 qvadratfot
i genomskärning; denna flöt utför berget med hastigheten af den glödgade malmströmmen nr en
klockgjutareugn och tog sin riktning mot städerna Portici och Recina. Jnvånarne i en annan
stad, Torre del Greco, hade skyndat till kyrkan för att tacka Gnd för strömmens afledning från
deras stad och bedja för sina olyckliga grannstäders invånare, då det sorgbud ingick, att strömmen
ändrat kosa och nalkades deras egna murar. Under oupphörliga skälfningar i hela berget tog
eldfloden, ehuru nu delad i tre grenar, äfven sin väg till Torre del Greco, dit hon, med den
numera minskade farten, anlände kort efter midnatten; kl. 4 på morgonen strömmade hon redan på
den ögonblickligen i lågor uppgående stadens gator, fylde dessa, omstörtade murar och släpade
ruinerna med sig till hafvet. När den glödande massan hann dit, vek vattnet fräsande undan,
men reste sig utanför till hela 362 fot öfver sin vanliga yta, och oaktadt kustens qvafva lugn
uppstod ett vågsvall, med hvilket intet af storm förorsakadt kan jemföras. I detsamma lavan
bröt fram bildade sig 4 särskilda utbrottskäglor, nr hvilka stenar och andra glödande ämnen så
oafbrutet uppslungades, att hvar kägla syntes blåsa ut en enda ofantlig flamma. När tiden för
dagningen var inne, såg man, att ingen dager var att förvänta; bergets topp var insvept i ett
tjockt askmoln, som, på en omkrets af många mil, i fyra dygn förvandlade dagen i mörk natt,
som genomkorsades af otaliga blixtar under oupphörligt dunder. Eldskenet var det enda ljus,
som upplyste denna långa, hemska natt och kunde ge någon ledning vid försöken att finua någon
räddningsväg ur farans grannskap. Dessa fyra dygn utan dag, under hvilka Vesuvius fortfor att
härja den sköna nejden omkring sig, kunna med inga ord beskrifvas. Lavaströmmarne, eldregnet,
blixtarne och det underjordiska dundret kan man föreställa sig, men hvem kan skildra qvalen
och förtviflan hos de tusentals olycklige, som jagats bort från hus och hem och irrade bäfvande
och tröstlösa allt längre framåt, för att undkomma den oemotståndliga eldfloden, utan hopp att
mera få se minsta spår af sina boningar, skördar, trädgårdar, vinberg, olivskogar eller
betesmarker, och de flesta utan att veta om deras anhöriga och vänner lyckats undkomma eller voro
ohjelpligt invigda åt den rysligaste död. När lavaflödet slutat och asktöcknet hunnit skingras,
var marken på två svenska mil omkring berget betäckt med ett 14 tum tjockt lager af fin aska,
hvarförutom en dalklyfta af 65 fots bredd, 120 fots djup och 1,627 fots längd, belägen på östra
sidan om berget, var fyld med lava, som åt den sidan utströmmat.
Det synes, som vulkaners utbrott äro svårare efter längre hvila; många sådana finnas, som
återkomma oftare, men med mindre häftighet. Hvad beträffar Etna och Vesuvius, synes väl
numera från dem uppstiga rök, äfven under deras hvila; men äldre historiska anteckningar omtala
dem endast som vanliga berg, utan tecken till någon eld. Det första utbrott af Vesuvius, som
omnämnes, skedde år 79 efter vår tideräkning, och började den 23 Augusti. Vid dess slut var
hela trakten oigenkännelig, och tre stora städer, Herculanum, Pompeji och Stabiæ, försvunna.
Man trodde att de sjunkit vid jordbäfningarne, och under flere århundraden visste ingen ens hvar
de legat. På 16-hundratalet skulle gräfvas en brunn vid den nedanför Vesuvius liggande lilla
staden Recina, då man under jorden först stötte på stycken af väl huggen marmor, och sedan på
ett helt tempel, prydt med marmor och bildstoder. Vidare undersökningar afstanuade till år
1738, då konungen af Neapel ville anlägga ett lustslott nära staden Portici; man fann nu under
jorden först en teater och vid fortsatta gräfningar en hel stad, som sedan befanns vara Herculanum,
öfvertäckt först med aska och stenar och deröfver med stelnad lava. Äfven Pompeji är sedan
påträffadt, och genom vidlyftiga gräfningsarbeten ligga nu dessa städer till en del blottade i samma
skick, som de syntes för 1700 år tillbaka. — Etnas första bekanta utbrott inträffade år 40 eft.
Kr., och sedan denna tid har såväl detta som Vesuvius flere gånger rasat, efter längre och kortare
mellantider och med större eller mindre häftighet.
Det lider intet tvifvel, att de flesta vulkaner stå i sammanhang med jordens innersta, smälta
massa; d. v. s. äro öppningar, som vid jordytans stelnande blifvit qvar, för att tjena till utlopp
då tryckning utifrån egde rnm. En bland de största vulkaner på jorden är Mauna Loa, belägen
på Havaji, en ö i Söderhafvet. Denna vulkan har en krater, som är öfver en half svensk mil
lång och minst en fjerdedels mil bred; från kanten af denna kan med fjerrglas ses den milsdjupt
ned böljande smälta massan, hvilken höjer och sänker sig likt oceanens ebb ock flod. Det kunde
synas besynnerligt, att dessa öppningar gå genom toppen på höga berg, och ej hellre förekomma
i fördjupningar; men dessa berg hafva bildats af de ämnen, som tid efter annan blifvit genom
öppniugarne utkastade och på kanterna stannat qvar och hårdnat till sten. Att sådana
Öppningar fordom varit många flern än nu______bevisas deraf, att vulkaniska bergarter finnas nå ställen, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
