Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gangen från löst till fast tillstånd och tvärtom ofta är så omärklig, att gränsen dera emellan icke
kan bestämmas, använder man numera benämningen bergart för alla så kallade råa oorganiska
ämnen, som finnas på jorden, antingen de äro mjuka eller hårda, lösa eller fasta.
Imlt*tnw%iska bergarter: bilda den primitiva formationen; de äro alltid
kristalliska och bestå af den slags sten, som vanligen kallas gråsten, hvilken
huf-vudsakligast utgöres af de två bergarterna granit och gneis, i hvilka åter finnas
tre stenarter, glimmer, fältspat och qvarts. Till denna klass af bergarter höra
äfven vissa slag af porfyr och skiffer.
Då en gråsten slås sönder, kunna de nämnda tre stenarterna lätt synas i det nya brottet:
glimmer ligger som mörka glänsande fjäll; fältsjmt visar sig som rödaktiga, gråaktiga eller hvita
korn, med släta ytor och liksom trappsteg emellan sig; qvarts består också i korn, till färgen
hvita eller gråaktiga, men utan släta ytor. Om glimmerbladen ligga alla lagrade åt samma håll,
kallas bergarten gneis, men sitta dessa utan ordning i alla riktningar heter den granit.
Uti denna bergart träffas aldrig s. k. fossilier (förstenade växter och djur). Ordet fossil
betyder väl egentligen »upptagen ur jorden», men begagnas stundom af geologerna i samma
mening, som petrifikat, »stenvandling». Ifrågavarande bergart är den, som bildar de så kallade
ur-eller grundbergen, hvilka träffas öfverallt på hela jordytan, ehuru på olika djup; på många ställen
skjuta de upp i dagen, mest på stora höjder; på andra ställen äro de betäckta af väldiga massor
andra berg- och jordarter, men träffas alltid då dessa genomgräfvas; säkert utgöra de äfven
hafs-bottnens grund och kunna alltså kallas jordens skelett. Då ingenting häntyder på att de afsatt
sig ur vattnet, och intet spår finnes, som utvisar att vid deras bildande några organiska varelser
funnits, synes man utan motsägelse kunna antaga, att de utgöra den först stelnade skorpan.
Vidare om såväl dessa, som följande stenarters natur, innehåll, utseende, brukbarhet m. m.
tillhör mineralogien, och kommer der att närmare omtalas.
bergarterna äro de talrikaste och förekomma i både
primära, sekundära, tertiära och qvartära formationerna. De hafva fordom
indelats i öfvergångsberg och flötsberg, och äro ögonskenligen tillkomna genom
afsättningar ur vatten. Nederst, omedelbarligen hvilande på grundbergen, är
gröfre och finare sandsten, så kallad emedan den bildats af sand; ofvanpå denna
ligga andra bergarter, såsom alunskiffer, kalksten, lerskiffer, stenkol, bergkalk, yngre
skiffer, krita, mergel och gips. Alla dessa hafva uppkommit dels af olika slags
slam, hvilket liksom sanden genomträngts af kalk- och jernhaltiga ämnen, och
deraf sammanbundits till fast massa, dels af förvandlade växter och djur.
Dä vattnet efter rullstensfloden slutligeu kom i mera stillhet, började deri upplösta ämnen
afsätta sig på bottnen, liksom vi se ännu i dag ske vid rinnande vatten. De gröfsta och tyngsta
partiklarne, såsom grus och sand, sjönko naturligtvis först, och derpå de lättare och finare. De
många ämnen, som finnas i naturen, såsom fetmor, salter, syror, svafvel- och kalkarter m. in.,
hafva från början funnits upplösta i vattnet och vid fällningarne derur dels sammanblandats med
andra ämnen, dels hvar för sig samlats i större eller mindre mängd och renhet. Emellertid ha
icke alla dylika fällningar öfvergått till fast form; en del stenmjöl har blandats med feta ämnen
och återfinnes ännu i form af lera-, andra delar påträffas föga förändrade i våra sand- och
grushögar. Alla neptuniska bergarter ligga i horisontela lager öfver hvarandra, hvilka äro tjockare
på de ställen, der bottnen haft gropar, som först blifvit fylda. De ur vatten afsatta bergen
hafva naturligtvis en gång befunnit sig i mjukt tillstånd, och då legat öfverst; genom dels
tydliga aftryck, dels förstenade lemningar efter organiska varelser är det lätt att bedöma hvad slags
växter och djur, som funnits under de tidrymder då bergarterna bildats. Dessa hafva nämligen
af de ur vattnet fortgående fällningarne blifvit öfvertäckta och begrafua, samt derpå antingen
förvittrats eller tillika med omgifningen hårdnat till en fast bergmassa. Efter sådana i
stenarterna funna spår är det, som nyare geologer hafva utsatt numerären i formationernas
tidsbestämmelser, sedan de förut nyttjade benämningarne »öfvergångsberg» och »flötsberg» befunnits
alltför obestämda att förtjena bibehållas.
Till den primära formationen räknas sandsten, skiffer, kalk och stenkol.
Sandsten och skiffer förekomma af flere slag och åldrar. Om i sandsten fiunas korn, som
äro nog stora att kallas småstenar, får han namn af puddling-sten. Der sandsten innehåller
mycket glimmer, och bladen deraf äro ordnade i jemnlöpande lager, får han utseende af skiffer.
Icke sällan synas våglika böjningar på sådana berglager, alldeles lika dem, som synas på en af
lera eller fin sand bestående sjöbotten, eller dem blåsten stundom formerar pä lös snö. Skiffer
består hufvudsakligast af lera, som blifvit tillsatt med kol och något svafvel, samt derefter
förtätats genom stark tryckning och antagit sådan form, att han låter klyfva sig i skifvor. Uti denna
bergart träffas den illa luktande sten, som kallas orsten. Kalk är ett eget ämne, hvilket liksom
salter och öfriga mineralier bildats i och afsatt sig ur vattnet. Den kalksten, som är så hård,
att han kan antaga slipning och polering, kallas marmor. Stenkol äro uteslutande lemningar efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
