Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stenhällor samt förändra jordlagren. Genom allt detta, jemte ännu lefvande skaldjur, fortfar att
alstras loger af sand, lera, kalktuff, mergel, dy, mull m. m. All så kallad mull eller mylla är
ingenting annat än lemningar efter förruttnade växter och djur. Genom dennas blandning med
andra ämnen uppstå olika namn, såsom lermylla, sandmylla, kalkartad mylla o. s. v.
Här torde vara stället att nämna ett eget missförstånd, som hos en och annan uppkommit
rörande de oorganiska naturbildningarne. Det finnas nämligen de, som tro, att berg och stenar
årligen tillväxa utifrån på det sätt, att de fina s. k. stenmossorna, som på dem växa, öfvergå till
sten och sålunda öka dennas massa. Om misstaget i dessa åsigter skall någon observation på
rätta förhållandet lätt öfvertyga; sådana mossor hårdna aldrig, utan lossna och bortfalla af
vä-derleksskiften och andra orsaker, och Vvar gång detta sker medtaga de mindre delar af stenen,
hvarpå de vuxit, och bidraga således till stenmassans minskning, men den lösa jordens ökande.
Särskildt blund neptuniska bergbildningar förtjena nämnas korallbankar, Dessa uppstå
genom små djur, hvnraf finnas många arter. Sjelfva djuret kallas polyp och tillhör så kallade
djurväxter, emedan det fortplantar sig både genom ägg och utväxter. Kroppen är mjuk, men
omgifves af ett kalkartadt skal, som får namn af korall. Detta skal fäster sig på hafsbottnen,
och de fortplantningar, som uppstå, sitta fast på samma stam. De gamla djuren dö, men deras
kalkskal står qvar, och de yngre föröka sig alltjemt, tills på detta sätt bildats stora bankar, som
räcka upp till hafsvtan och hafva sådan fasthet och styrka, att hvarken vågornas raseri eller
någon annan makt kan bryta eller rubba dem. Flere stora öar hvila på sådan grund.
WwihnnisHfi bergarterna kunna ej heller hänföras till någon bestämd
formationstid, utan tillhöra än den ena än den andra af de fyra senare. De
härleda sig från vulkaner, som genombrutit de förut bildade berglagren .och
rubbat deras läge, samt ofvanpå dem utkastat sina beståndsdelar, som än stannat
i lager, än inträngt i sprickor och håligheter. De hit hörande stenarterna äro
hufvudsakligast trapp, porfyr, basalt, hornllende och pimpsten.
De vulkaniska bergarterna hafva i allmänhet mycken likhet med de plntoniska, och
skil-naden dem emellan, obéräknadt deras läge, synes hufvudsakligast bestå i den större hastighet,
med hvilken de stelnat, samt förefallande särskilda omständigheter dervid. Trapp är egentligen
ingen särskild stenart, utan en allmän benämning på lava, som inträngt i större eller mindre
springor och der öfvergått till sten. Porfyr kallas en sådan bergart, der tydliga kristaller af en
eller flere mineral-arter ligga spridda uti en likformig grundraassa. Basalt är en trappart, som
har en svart, blåaktig blygrå färg, hvars hufvudbeståndsdelar äro fältspat och en stenart, som
kallas augit. Hornblende är en mörk och i kanterna svagt genomskinlig stenart, som der han
träffas i större massor låter klyfva sig som skiffer. Pimpsten är en svamplik, trådig stenart, som
fått sin form af gasers inverkan på stelnande lavor. Bland andra vulkaniska bergarter märkas;
trakyt, som kännes sträf och skarp vid vidrörandet; grönsten, ett slags basalt; mandelsten, som
har sitt namn deraf, att han innesluter mandelformiga knölar, af annat mineral än det, hvaraf
hans egen massa består.
En del geologer hafva till de tre här anförda bergbildningarne fogat en
fjerde, som blifvit kallad den tnefawiorfistsn, till hvilken hänförts sådana
bergarter, som väl till deri varande stenarter likna de öfriga bergen, men skilja
sig från dem i utseendet, hvilket synes mera kristalliskt. De tros hafva
tillkommit på det sätt, att sedan bergen varit bildade, hafva de blifvit utsatta för
en hög grad af hetta, hvilken likväl icke verkat deras fullkomliga smältning.
Till sådana bergarter räknas glimtner skiffer, vissa slags ler skiffer, kloritslciffer, qvarzit
och kristallinisk kalksten.
Glimmerskiffer är benämningen på sådan, der stenartens glimmer är öfvervägande.
Ler-skiffer räknas hit, då den har en silfverglänsande yta. Kloritskiffer är namnet på en grön skiffrig
bergart, vanligen blandad med qvarts, stundom med fältspat och glimmer. Qvarzit innehåller
hufvudsakligast samma stenartcr som grundbergen, ehuru i olika lager; kristallinisk kalksten har
varit kallad primär kalk och är en kristallisk och stundom skiffrig marmor-art.
Huruvida dessa bergarter i geologien komma att bibehålla en plats såsom egen till bild
-ningssättet, eller åter hänföras till hvar sina af de till uppkomsten mera bestämda, derom torde
en framtid komma att meddela upplysning. X
Hvar vast du, då jag grundade jordena^ Vest du, ho henne hafver satt sitt mått; eller ho
hafvcr dragit något snöre öfver henne ? Kiler hvaruppå står hennes fotafäste, eller ho hafver
henne en hörnsten lagt? — Hafver du kommit uti hafsens grund, och vandrat uti djupsens tjat?
— Job 88: 4, 5, 6, 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
