Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grönt mellan gnlt och blått, violett mellan blått och rödt. Det gifves flere sätt att framkalla
samma färger, som dem regnbågen visar, men dessa framstå aldrig i någon annan ordning.
Ofver-allt der vatten är i stark rörelse, såsom vid ett vattenfall, ett gående qvarn- eller ångfartygshjul
o. s. v., synes en dylik färgskiftning i dropparne, då man ställer sig så, att man har solsken på
ryggen och vattnet framför sig; låter man solen skina på ett i trekant slipadt glas, så utkastar
detta simma färger. Ett sådant glas kallas prisma, och de dermed utbrutna strålarne förändra
icke sedan sin färg, iifven oin de falla på ett föremål der de ånyo brytas; men samlas de alla i
ett brännglas, så får man åter en enda Kvit stråle. Låter man solstrålarne först gå genom ett
sådant glas, det vill säga om man låter solglasets brännpunkt falla på prismat, sä uppstå sju
runda solar med hvnr sin furg, hvarigenom färgerna bli mera lätta att åtskilja. Målas
ifrågavarande färger på en rund Bkifva, i den ordning de bär äro anförda, och denna sedan hastigt
kringsvänges, så synes hon hvit, om man ställer sig pä något afstånd.
En annan slags återkastning af ljuset gör spegeln, som består af en slät
«cli glatt yta, uti hvilken alla synliga kroppar synas fördubblade. En hvit sådan
yta är väl den bästa, men den kan äfven ha hvilken annan färg som helst och
•dock tydligt återge bilden af hvad som befinn es framför densamma.
Ljusets återstudsning från en spegel följer snmoiii lagar som en boll, då han kastas mot en
vägg, d. v. s. går tillbaka åt motsatt håll i samma vinkel som det faller derpå; bilden af det
som står midt framför spegeln synes äfven i densamma vinkelrätt mot hans yta, men det som
befinner sig It ena sidan synes i spegeln från andrn sidan.
Den första spegel som fanns var naturens egen, nämligen den lugna vattenytan; de första
konstgjorda speglarne voro af metaller, och sådana af koppar omtalas begagnade under Mose’s tid
af israeliterna, som sannolikt erhållit dem af egyptierna. Sedan fenicierua uppfunnit
tillverkningen af glas, fanns detta ånart vara tjenligt till speglar, till hvilket ändamål det å ena sidan
öf-verdrogs med en mörk färg, hvarigenom sådana erhöllos med mindre arbete och således billigare
än de som förfärdigades af stål, koppar, silfver eller guld. De nu brukliga folierade speglarne,
hvilkn utgöras af en glasskifvn, på baksidan belagd med ett tunnt blad af tenn, kalladt folium
•eller stanniol, jemte qvicksilfver, uppfunnos år 1290 af liaymundus Lullus.
Samma brytning mot andra kroppar, som ur ljuset framkallar färgerna, gör
äfven kropparne hvad vi kalla synliga. Ögats byggnad skola vi närmare betrakta
under anatomion; här nämnes blott att seendet uppkommer på det sätt, att
ljusstrålar utgå från de framfor oss liggande föremålen och afspegla dem i ögat.
Huru oändligt fint ljuset är kan slutas deraf, att om man med en knappnål
sticker ett hål i ett pappersblad och håller detta intill ögat, så kan derigenom
på en gång ses ett stort stycke land med hus, träd, åkrar ängar, berg, vatten
m. m., och dock måste från hvarje punkt en ljusstråle inkomma i ögat, om ett
ting skall synas. Äfven genomskinliga kroppar, såsom glas, återkasta något af
ljuset, ty eljest skulle de sjelfva ej synas.
Ljusets ifrågavarande egenskap att återkasta och i sin ordning spridas från de mörka
kroppar, på hvilka det faller, är hvad som gör det för oss mest dyrbart. En genomskinlig kropp
kan icke från en ljuskälla på samma gång upplysas å mer än en sida, den andra är mörk, och
detta mörker kastar han bakom sig på andra föremål, under namn af skugga. Vår förnämsta
ljuskälla är, som vi veta, solen; endast der hon skiner skulle således vara ljust och på alla andra
ställen mörkt, men nu återstndsa hennes strålar ej allenast från alla fasta och flytande kroppar
ntan tillika från sjelfva lnften, och huraf blir ljust äfven der dessa iträlar ej direkte kunna falla;
ej en gång det tjockaste moln förmår helt och hållet utestänga ljuset, så länge jorden är i sådan
ställning till solen, att hon kan upplysa vår luftkrets.
Läran om ljuset i sammanhang med seendet kallas optik, af ett grekiskt
obrukligt verb omm (jag ser). Det är en känd sak, att ett föremål synes mindre
ju längre .det är aflägset från ögat, äfvensom att det visar sig mindre tydligt, om
det är svagare upplyst; begge delarne är en följd af den afspegling, som tinget
genom ljusstrålarne gör på ögonhinnan, och de flesta, om ej alla spöksyner, som
omtalas, äro helt enkelt en sålunda uppkommen synvilla.
Då man står vid ena ändan af en allé (en gång med träd på begge sidor) och ser ät andra
ändan, så synas träden framåt minskas både till höjd och afstånd från hvarandra, oaktadt de
öfver-allt äro lika stora och stå lika tätt; ser man ett längre rnm, så tyckes åt andra ändan taket sänka
sig, golfvet höja sig och väggarne dra sig tillsammans, fastän det öfverallt är lika rymligt. En
liten fl aga, som flyger närmare ögat, kan se lika stor ut som den största örn, sväfvande längre
bort; en’häst, som står på en äng, kan tyckas vara ett litet får, när man ej beräknar huru långt
bort han står, men i samma ögonblick afståndet varseblifves synes också att det Er en häst. Då
ljuset är mindre starkt, t. ex. om natten vid månsken, äro dylika synvillor lättare: ett träd, som
på något visst sätt utsträcker sina grenar och i öfre kronan har ett par öppningar, kan se ut som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
