Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Meteorologi.
Vi liafva liär förut (sid. 187 o. f.) omtalat den atmosferiska luften, dess
beståndsdelar, tyngd, rörelser m. m.; nu vilja vi slutligen äfven kasta en blick
på de tillfälliga foreteelser, som stundom visa sig i vår luftkrets och mer eller
mindre tillhöra sjelfva luften. Grekiska Ta furioga betyder “öfverj or diska ting“,
och med en meteor forstår man vanligast ett plötsligt mot höjden stigande sken;
i mera vidsträckt bemärkelse innefattar ordet meteorologi allt livad som tilldrar
sig i luftkreteen, således äfven hvad som har afseende på väderleken. Man delar
sådana företeelser i två slag: ljusnieteorer och vattenmeteorer.
IJuatneteot’er. Sådana förekomma af många slag; en del innehålla
verklig eld och kallas eldmeteorer eller eldfenomen; andra äro endast lysande, dels
med eget ljus, dels genom brytning från andra ljuskällor.
Aska är den på samma gång mest både majestätiska, sköna och
fruktansvärda naturföreteelse vi känna. Att den är en verkan i stort af elektriciteten
är numera säkert utrönt. Isär den i luften befintliga vattengasen af en kall
luftström eller af något annat skäl afkyles och hastigt öfvergår till moln, så utvecklas
deri elektricitet, och detta moln blir laddadt, liksom vi sett ske med t. ex.
elektricitets-maskinens konduktor. Isär ett sådant moln närmar sig ett ledande
föremål, såsom ett annat moln, en tornspets eller dylikt, så urladdar det sig med
en starkare eller svagare gnista, hvilken utgör blixten; eldgnistan delar luften,
och då denna ögonblickligt åter faller tillsammans, sker detta med en smäll, som
upprepas genom eko från andra moln eller berg, skogar o. d. på jorden, och
sålunda uppkommer dundret.
Blixten består alltid af eld, och om den slår ned ntan att tända kommer detta deraf, att
gnistan ej träffar något föremål, som så hastigt tar eld. Menniskokroppen är, som vi fornt sett,
ledande, men ej lätt antändbnr, derfor kan också strålen gå igenom och döda, utan att någon
yttre åverkan synes. Af fruktan för åskan vidtagas ofta en mängd vidskepliga bruk, såsom att
ringa i klockor, antända eldar, tro sig säkra med att bära på sig spånor dem blixten afslagit
o. 8. v. Sådana fjolligheter vanära en förnuftig menniska och verka ofta motsatsen, enligt
elektricitetens nntur. Ändamålsenligt är deremot att under åskväder nfhålla sig från ledande kroppar,
såsom metaller, fönster, väggar eller kakelugnar, icke uppehålla sig under öppna skorstenar, nte
på fältet ej springa fort, eller ställa sig under enstaka träd, utan hellre utsätta sig för regnet på
omkring 10 steg derifrån. Lugnt sinne och förtröstan på Gud och hans behag är det säkraste
värnet; öfverhnfvud äro de menniskor ganska få, som dödas af blixten.
Likheten mellan åskan och en elektricitetsmaskins företeelser är så påtaglig, att intet tvifvel
mera kan uppstå om åskans natur, så mycket mindre som stark elektricitet kan samlas ur sjelfva
Inften, särdeles under åskväder. Den förste som upptäckte detta förhållande var en amerikansk
naturforskare och boktryckare vid namn Benjamin Franklin, född i Boston den 17 jannari 1706,
död i Filadelfia den 17 April 1790. Han förfärdigade en sådan pappersdrake, som gossar bruka
leka med, genomstack denna med en spetsig jerntråd och fastade hampsnöret i en jernstång med
glasfötter. Så snart draken uppstigit och snöret genom regn blifvit vått, började elektricitet
samlas i jernstången, så att hon drog till sig lätta kroppar, gaf från sig gnistor o. s. v. Detta
resultat, jemte elektricitetens kända egenskap att lättast både utgå och fästa sig vid spetsiga
ledare kom honom på den tanken, att hus och andra inrättningar skulle kunna skyddas för
blixtens härjningar, och han uppsatte derför i Filadelfia år 1752 den förste åskledare. Sådana
begagnas numera allmänt; en åskledare består af en jernstång, hvars öfre spetsiga ända är
forgyld för att skyddas för rost, samt räcker högre än takets högsta punkt; stången går nedåt vid
sidan af huset och dess nedre ända slutar i en brunn eller annat vatten, eller ock i jorden.
Kommer ett åskmoln öfver ett sådant hns, så urladdar det sig på metallspetsen och elektriciteten
följer stången till jorden och försvinner, utan att kunna öfvergå till något annat föremål.
Enfaldiga och okunniga menniskor med klena begrepp i religionens sanningar, föreställa sig
att bruket af åskledare är ett ingrepp i Försynens rättigheter och således hädelse mot Gud;
ingen anser det vara sådant ingrepp att t. ex. hindra vatten att rinna genom att bygga dammar,
skydda sig för blåst, köld, regn m. m. genom att uppföra hus, utsläcka eld, döda besvärliga eller
skadliga insekter, med mera dylikt; och dock är det ena lika mycket att störa de skapade
tingens naturliga gång, som det andra. Gnd har gifvit menniskau förstånd, för att använda de
skapade tingen till sin fördel och afböja hotande faror; naturkrafterna äro nödvändiga i naturens
stora hushållning och icke ämnade till så små ändamål, som en eller annan menniskas oförd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
