Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flyttar icke, men finnes vild blott på ett enda ställe i Skandinavien, nämligen
på Norges sydvestra kust. Denna är urstammen till våra tama dufvor, hvilka
liksom alla tama djur undergått många förändringar, så att tiere varieteter
förekomma. Turturdufvan (C. turtur), som träffas vild i södra Europa, blir i bur
mycket tam oclx är beryktad för sin tillgifvenbet mot sin maka. Bland dufvor
som finnas i andra länder förtjena nämnas följande: Shrattdufvan (C. risoria)
från norra Afrika hålles äfven i bur och kallas ofta turturdufva; hon har sitt
namn af det skrattlika i hennes röst. Jflyttdufvan (6’. ndgratoria) i Amerika är
märkvärdig, emedan hon i oräkneliga skaror företager sina flyttningar. En sådan
skara sträcker sig ofta till flere engelska mils längd, likt ett tjockt moln, och
der det slår ned förstöres all växtlighet. De dödas väl till tusental, så väl af
menniskor som af roffoglar, och dock märkes ingen minskning från det ena året
till det andra. Sparfdufvan (C. passerina) i Nordamerika är knappt större än
en lärka. Krondufvan (C. coronata) på Java är deromot så stor som en kalkon,
och har en präktig fjäderkam på hufvudet.
ö:te Ordningen: JIÖllS (Gallince). Hithörande foglar springa starkt men flyga
dåligt, och vistas derfor mest på marken; deras hufvudsakligaste föda är
växtämnen, särdeles hvarjehanda slags frö. Ända från uråldriga tider hafva vissa
slag af dessa foglar underhållits såsom husdjur i alla länder, och såväl härför
som för sin nytta i hushållet kunna de anses bland de befjädrade motsvara
idislarne bland däggdjuron. De till denna ordning hörande slägtena äro: Pdfogel,
Fasan, Höns, Palhöns, Kalkon, Rapphöns, Orre och Ripa m. fl.
Påfogéln (Pavo) är allmänt känd för sin lysande fjäderbeklädnad, men
der-jemte äfven beryktad för sin högfärd, parad med dumhet. Egentliga Påfogéln
{Pavo cristatus), som i Europa ondast finnes tam, är ursprungligen från Indien.
Fasnnsläytet (Phasianus) är äfven utmärkt för sina granna och rikt glänsande
fjädrar. Arterna skiljas hufvudsakligen genom färgen, hvaraf uppkomma namnen
Guldfasan, Silfeerfasan o. s. v. De härstamma från Asien, särdeles Kina, och
finnas vilda äfven i Europa. Fasanens kött räknas för en bland de största
läckerheter; han låter tämja sig att ^ällskapa med höns, hvilkas föda han delar.
hönsslågtet (Gallus) är allmänt kändt. Tama hönset (Gallus domestieus)
härstammar från en art som finnes vild i Indien. Perlhiinsen (Numida) från Afrika
hållas äfven stundom tama och värpa flitigt, men de äro drygare att föda oeli
derjemte ömtåligare än andra höns, med hvilka de dessutom aldrig komma
öfver-ens, utan ligga i snart sagdt oupphörliga strider.
Kallconsläytet (Meleagris) är från Nordamerika; det öfverfördes till Europa
af Spaniorerna och kom till England först 1524. Tama Kalkonen (M. gallopavo)
finnes ännu i stora skaror vild i Förenta staterna.
Af Rapplwn sslägtet (Perdix) träffas hos oss 2 arter: Rapphönan (Perdix
cinerea) uppehåller sig på åkerfält, springer lätt men flyger klent. Valcteln (P.
eoturnix) är liyttfogel, och sällsynt i Sverige. Han låter om våren höra vackra
sångtoner, livarför han i Tyskland hålles i bur.
Orrslugtet (Tetrao) utgöres af större foglar, som finnas i alla nordliga länder.
Arter deraf äro: Orren (Tetrao tetrix), vid en hönas storlek, låter vid lektiden
om våren nästan hela natten höra sitt kuttrande ljud i öppna skogstrakter, på
mossar o. s. v. Tjädern {T. urogallus), nära så stor som en kalkon, vistas helst
i täta barrskogar, der han om våren tidigt på morgnarne börjar sitt spel, under
hvilket han livarken ser eller hör och således lätt kan åtkommas af jägaren.
Stundom händer att orre och tjäder beblanda sig med hvarandra; afkomman deraf
kallas Rfickelhane, som dock är sällsynt. Hjeipen (T. bonasta) är något större än
en rapphöna och uppehåller sig helst i skogstrakter, vid foten af höga berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
