Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han blir mycket stor och nästan genomskinlig, samt åter falla ihop; derjemte
skiftar han färg, så att lian ömsom synes h vi tak tig, grå, gul, röd, grön, blå och
svart, oftast liknande det underlag, livarpå han befinner sig; ögonen kan han vända
åt olika håll, oberoende af hvarandra. Af dessa egenskaper antages kameleonten
såsom en sinnebild af föränderlighet, falskhet, förställning och smicker. Han
vistas mest i träd; och hans rörelser äro mycket tröga och långsamma, utom i
den masklika och slemmiga tungan, som han kan utsträcka mycket långt, och med
hvilken han fångar insekter, som utgöra hans föda.
Basilisken (Bastlisous), omkring 3 fot lång, temligen tjock med lång svans
och kam på ryggen, samt på hufvudet ett skinn liknande en mössa, som kan
blåsas upp så att lian får ett vidrigt utseende, är ett oskyldigt djur, som oj bör
förvexlas med den diktade basilisken, som skulle födas ur s. k. tuppägg och förmå
döda med sin blotta åsyn, men hvilken icke- finnes i verkligheten.
3:dje Ordningen: Ormar (Serpentes). Dessa skilja sig från andra djur
der-igenom att de helt och hållet sakna yttre lemmar; kroppen är långsträckt och
cylinderformig, täckt med fjäll och afsmalnande mot stjerten. I munnen sitta
tänder, med hvilka de dock ej kunna tugga, utan endast fasthålla rofvet, som
alltid sväljes helt; käkbenen äro ej sammanväxta med hvarandra, och svalget kan
mycket utvidgas, hvarigenom ormarne kunna svälja djur som äro betydligt tjockare
än de sjelfva. Tungan, som är klufven och kan utskjutas, kallas af allmogen
gadd, men med henne kunna ormarne ej sticka eller göra någon skada. De giftiga
ormarne hafva i öfverkäken två längre, krokiga tänder, som äro ihåliga, med én
fin Öppning i spetsen; giftet ligger i två körtlar vid hufvudets sidor. Då ormen
är lugn ligga gifttänderna bakåtböjda i en hålighet i gommen, men resas upp, då
han retas; när han biter, flyter giftet genom tanden in i såret. Alla ormar lefva
af rof; de flesta uppehålla sig på marken, några simma äfven i vatten och en del
klättrar med färdighet i träd. Äfven dessa djur äro talrikast i de varma
länderna; flere hundra arter äro kända, af hvilka ungefar sjettedelen giftiga. De
mest beryktade häraf äro: Skallerorm, Huggorm, Snok och Slungorm.
Skallerormen {Crotalus) har i ändan af stjerten 5 till 20 hornartade ringar,
hvilka då ormen rör sig gifva ett skallrande ljud, hvilket blir starkare, då djuret
retas. Han är en af de giftigaste ormar som finnas, blir öfver 4 fot lång, och
träffas blott i Amerika. Han dödas och uppätes gerna af svinen.
Huggormen {Vipera berus) är den enda giftiga orm i Skandinavien. Grå
huggormen och svarta huggormen, båda omkring 2 fot långa, äro blott varieteter
af samma art, och den s. k. Aspingen, som anses farligast, är ingenting annat
än ett yngre exemplar. — Bland giftiga ormar i andra länder är Glasögonormen
{Naja) i Ostindien och Afrika, som kan utbreda kroppens framdel till likhet med
en sköld och på denna har en teckning liknande ett par glasögon, hvaraf han
fatt sitt namn.
De giftiga ormarne äro alltid farliga för varmblodiga djur; dock mera i de varma än kall»
länderna. Ormgiftet är en genomskinlig gulaktig vätska, utan lukt och smak, som endast är
farlig, dä den kommer in i blodet, men utan olägenhet kan tagas i munnen och nedsväljas.
Bettet af en glasögonorm eller skallerorm kan medföra döden inom nägra minuter; en huggorms
bett förorsakar svullnad och inflammation, men kan vanligen botas. Bäst är att genast med
mannen utsuga säret och derpä med en knif eller annat eggjern öppna det så att det får blöda,
eller ock bränna det med glödande jern. En stark tryckning på sjelfva såret kan stundom
hindra giftet att sprida sig, till dess hjelp hinner anskaffas.
Snoken (Coluber natrix), äfven kallad Tomtorm, Vattenorm, Ringhals, har
inga gifttänder, och är således ej farlig; han uppehåller sig gerna i ladugårdar
och deras grannskap, och går ofta i vatten, der han simmar med färdighet.
Slungormcn {Boa) saknar äfven gifttänder, men är likväl farlig för andra
djur, dem han dödar genom att linda sig liere livarf omkring sitt rof och sönder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
