Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och besvärliga der sädana linnas. Ett satt att fördrifva dem är att strö fin och nvbränd aska
der de vistas. — Gallsteklarne äro smä insekter, som lägga sina ägg uti växters blad eller
qvistar; omkring ägget utväxer en knöl, uti hvilken larven lefver tills han undergått sin
förvandling. De vnnlign galläpplena, som begagnas till bläck, vid färgning, m. m., äro sådana
larvbon från löfven på en art ek i mindre Asien. På våra ekar synas stundom äfven sådana
galläpplen, men dessa äro mjuka och ej tjenliga till samma bruk. En hithörande art, Cynips
roste, lägger äggen i qvistarnc på törnroa- och nyponbuskar och larvernas bon äro de så kallade
Sömntörnena, som liknu hårda mossbollnr. — Ichueumon har man kallat ett högst talrikt slägte
af Steklar, som lägga sina ägg i andra insekters larver, såsom kålmaskar och dylikt, ett eller
(lera i hvarandra; som larver lefva de der äggen blifvit lagda, hvarigenom den larv, som hyser
sådana, skildas och dör. Ett annat lika talrikt slägte, Pteromalus, lefver på samma sätt. Dessa
djur äro alltså ett af de medel en allvis Skapare anordnat att minska skadliga insekters alltför
stora förökning. — Sågsteklarne skilja sig från andra derigenom, att abdomen med hela sin
tjocklek sitter fast vid thorax, samt att larverna likna fjärilnrnes och sjelfva söka sin föda, bestående
af ensamt växter.
7:de Ordningen: Tvåvingar {Diptøra). Blott do två främre vingarne äro
utbildade; af de bakre finnas endast små rudiment, som hafva form af trumpinnar
och genom en hastig rörelse, hvarvid do slå på närliggando delar, bidraga till det
ljud, som höres då flugorna flyga. Munnen är danad för att suga, men somliga
kunna äfven sticka för att suga blod. Fotterna äro försedda med ett slags klibbiga
dynor, som man kallar sugkoppar, medelst hvilka djuret beqvämt kan hvila eller
gå på alla fasta ytor, i hvilken ställning som helst. Många af Tvåvingarn e äro
för menniskor och andra djur besvärliga, särdeles genom sin mängd, men ingen
enda är direkt nyttig. Man känner af hithörande djur blott i Sverige vid pass
3,000 arter, af hvilka de mest bekanta äro: Flugan {Musca), Smutsflugan
(Scato-phaya stercoraria), Ostflugun (Piophi/a casei), SticJcflugan (Stomoxys calcitrans’,
Bromsen {Tabanm), Blindbromsen (Chrysops ccecutiens), Blindknaggen (llæmatopota
pluvialis), Blomsterflugan (Syrphus), Stynget (Oedrux), Myggen (Culex), Hnrkranken
(.Tipida), Knotten (Ceratopoyon pulicaris), Hästflugan (Hippobosca equina) m. fl.
Flugorna suga men sticka ej; bland arterna häraf äro Fönsterflugan (ifuica domestien).
hvars larv lefver i sopor och annan smuts; Spyflngan (il. vomitoria) är större, blå, lägger sina
ägg på kött; Regnflugan (M. meteorica) är liten, sväfvar omkring hufvudet på menniskor och
djur, särdeles under regnväder. Smutsflugan är rödgul, trifs helst under afträden. Ostflugans
larver äro de vanliga ostmaskarne. Stickf.ugan liknar mycket fönsterflugan. — Bromsarnc äro
bekanta för den plåga de förorsaka kreaturen, hvilka de sticka ofta så att blod synes; vanliga
Bromsen (Tabanus boviuus) är den störstu. Blindbromsen, med gröna fläckiga ögon, och
Blind-knaggen, med fläckiga vingar, äro båda mindre, suga äfven blod. — Styngen likna något små
humlor; de stickas icke, men fruktas ändå mycket af betande kreatur, för den plåga deras
larver förorsaka dem. Oxstynget (Oestrus bovis) lägger ägg på fäkreaturens rygg, och då de
kläckas äter larven sig in under huden och lefver der till nästa sommar, då han kryper ut och
blir puppa i jorden. Häststynget (Oe. equi) lägger äggen så, att hasten får dem uti munnen
då han slickar sig, hvarefter larven lefver i hans tarmkanal och går slutligen ut med
exkre-menten. Fårstynget (Oe. ovis) lägger sina ägg i fårens näsborrar, hvarifrån larverna krypa upp
i pannhålan och lefva der tills de skola blifva puppor, då de nedfalla till jorden. — Myggen äro
kända för de både smärtsamma och giftiga styng de åstadkomma med sin snabel, för att suga
blod. Till samma slägte höra de så kallade Moskiterna, som i de varma länderna äro högst
besvärliga. Myggornas larver lefva i stillastående vatten, och kallas Knutmaskar. —
Harkran-karna äro ett slags större myggor, med ganska långa fötter; de stickas ej. — Knott är
benämningen på ett slags mindre myggor, som i de kalla länderna ofta äro nästan lika plågsamma
som moskiterna i de heta. — Hästflugan, äfven kallad Fäfluga, är hård och seglifvad, undergår
inga förvandlingar, utan honan lägger ett stort ägg, ur hvilket en fullbildad fluga utkommer.
Några arter lefva på foglar. Hit räknas äfven Fårlusen (Uippobosca ovina), hvilken i det
närmaste liknar häslflugao, men saknar vingar.
tf:de Ordningen: Krypart! (Aptera). Dessa äro alla utan vingar, men
tillhöra likväl insekterna, ehuru ej alla af dem undergå förvandlingar. Hit räknas
LÖSS (Pedtculm), Loppor (.Pulex), Hoppstjcrlur (Podura), Sockerfcryp (Lepisma
saccharina), Mångfoten (Scolopendra), Tusenfoten (lulus) m. fl.
Lusen är en väl bekant ohyra, hvilken bäst trifves i smuts och osnygghet, hvarför
renlighet och snygghet är bästa medlet att afhålla dessa obehagliga gäster. De äro af
mångfaldiga slag och nästan hvarje art af däggdjur och foglar har sina egna arter löss, som ickc
trifvas på andra djur. Menniskans och de flesta däggdjurens hafva sugmun, men dc som lefva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
