Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ifleuuisko- och I>jurkroppen (Anatomi).
Vi liafva förut (sid. 227) i förbigående kastat en flyktig blick på de organ,
af ‘hvilka djurkroppens tillvaro ocli verksamhet bero; nu vilja vi skrida till en
något utförligare framställning af dess sammansättning samt dess särskilda delars
skapnad och verksamhet. Till mönster härför välja vi menniskokroppen, emedan
han är den fullkomligaste bland alla; de öfriga djurens likna honom i mer eller
mindre mån, och de afvikelser, som förefinnas, och hvilka, enligt hvad vi sett
under Djurriket, hos vissa klasser äro betydliga, bero endast af den länk ett djur
bildar i naturens kedja.
Man skiljer kroppen vanligen i tre liufvuddelar, hvilka äro: Balen,
Hufvu-det och lemmarne eller Extremiteterna. Alla bestå de af samma ämnen, ehuru i
olika sammansättningar; af dessa ämnen äro somliga hårda, såsom benen, andra
mjuka, såsom köttet och inelfvorna, andra åter flytande, såsom .blodet. Vi skola
.börja vår öfversigt med hvad som först faller i ögonen, nemligen kroppens yttre
beklädnad, till hvilken räknas Hud, Hår och Naglar.
Huden är mjuk och spänstig, så att hon lätt kan böjas och utsträckas, samt
sjelf åter dra ihop sig. Hon består af två särskilda lager, hvilka äro Ytterhuden,
som ligger ytterst, är mycket tunn, mer eller mindre genomskinlig och utan
känsel, samt derinnanför läderhuden, hvars yttre del är mycket känslig, och ger
ytterhuden dess mjukhet och färg; den utgör dot egentliga skinnet och är tjockare
samt öfverallt genomväfd af fina blodådror. Skinnet sitter icke fästadt vid
köttet, utan är derifråu skildt genom en bindväf, som omhöljer och genomtränger
alla musklerna. *
Den tunna ytterhuden blir genom bruk tjockare, och kan äfven öfverga till stora valkar,
hvarpå man ser exempel pä händer och fötter hos den som utför gröfre arbeten, eller går mycket;
och att hon är utan känsel bevisas deraf, att man kan skära och sticka i henne, utan att n&gon
smärta uppstår; af denna hud uppkomma också sådana utväxter som vårtor, liktornar och dylikt.
— Läderhuden är öfverallt genomväfd af fina blodådror, hvaraf den ytterhud, som synes hvit, blir
mer eller mindre röd; blekhet uppkommer då dessa ådror antingen af köld, sjukdom eller annan
orsak sammandragas, så att blodet hindras från att ditströmma; rodnad deremot uppstår då
blodet i större mängd flyter dit.
Huden är öfverallt försedd med små hål, som man kallar porer eller svetthål, genom hvilka
från kroppens vätskor alltjemt fortgår en omärklig afsondring, som vid starkare rörelser ökas,
så att han uppträder som den vätska, hvilka vi kalla svett. Betraktas huden nogare, så ser man
derpå otaliga små punkter och streck, hvilka på somliga ställen, som i flata handen, öfvergå till
starka linier. Af sådana pläga spåmän och andra folkförledare föregifva sig kunna förutsäga
men-niskors lifslängd, lycka eller olycka, rikedom eller fattigdom m. m. Sådant vidskepligt narrverk
kan af hvarje förnuftig menniska endast betraktas med förakt och behöfver ingen vederläggning;
dock bör ingen lyssna till dylikt skrock, emedan det händt, att äfven förståndiga och fördomsfria
personer i svaga ögonblick blifvit allvarsamt oroade af förut hörda spådomar. Helt annorlunda
äro de tecken till tankar och sinnelag, som en uppmärksam betraktare stundom kan läsa i en
menniskas ögon och anletsdrag. Den så kallade Frenologien, genom hvilken af hufvudskålens
former sknile kunna slutas till vissa framstående själsförmögenheter, har icke heller någonting
gemensamt med spådomar och signerier.
Håret. Menniskokroppen synes väl till största delen naken, men betraktar
man honom nogare, så finner man, att han pä de flesta ställen är beväxt med
hår, som på hufvudet är ymnigast. Hvarje hår sitter med en lökformig rot fast
i läderhuden; det består af flera ytterst små blåsor eller celler, fylda med ett
eget ämne och förenade till ett helt. Dessa celler äro olika, och gifva håret
dess färg; torka eller förtvina de, så hvitnar håret och affaller oftast. I
allmänhet är håret liksom huden mörkare i varma än i kalla länder.
Naglarna hafva starka rötter, hvilka liksom håret sitta i hudens cellväfnad.
De besta af samma slags ämne som boskapens horn, och hafva till sin
bestämmelse att gifva fasthet och stöd åt de kroppsdelar, som vid menniskors
verksamhet äro mest i bruk, nämligen fingrar och tår. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
