Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hund, som bitit sönder en purpursuäcka, och sålunda skall denna färg blifvit upptäckt;
glastillverkningens uppfinning omtalas på sidan 219. Dessutom tillrnknas Fenioierna uppfinningen af
räknekonsten, astronomiens användande till sjös samt konsten att slä mynt. Sidon var
Fenicier-nas äldsta stad, men Tyrns den rikaste, och de här samlade skatterna retade eröfringslnsten hos
de mäktiga herskarna Salmanassar i Ninive och Nebukadnezar i Babylon; men Fenicierna
försvarade med tapperhet sin frihet mot dessa eröfrare, till dess de aedermern frivilligt gåfvo sig under
Persiske konungen Cyri öfvervälde.
Egypterna. Att Nilflodens områden varit ganska tidigt befolkade, och
att invånarna haft en hög grad af bildning, konstsinne och konstfärdighet,
bevisas tillräckligt af den mängd fornminnen, som der finnas. Likt andra länders
är äfven Egyptens äldsta historia dunkel och fabelaktig.
Egyptens sagor förmäla, att detta land först i mer än 30,000 år varit styrdt af gndar och
derefter i 200 är af halfgndar, bland hvilka nämnas Osiris och hans gemil Isis, som lärde men-
niskorna åkerbruket och hos dem införde lagar och gndstjenst. — Roligt hvad af monnmenterna
och deras hieroglyfer kunnat inhemtas var den nti Egypten herskande bildade folkstammen af
Indiskt ursprung och hade intågat från Etiopien samt gjort der före dem varande vildar till sina
slafvar. Af konnngar nämnas Menes, som skall anlagt staden Memfis, och Moeris, som lät
gräfva den sjö, hvilken ännn bär hans namn, samt Osymandias, som anlade det första
biblioteket, med öfverskrift: “Läkedom för själen". Ingendera af dessas lefnad kan till tiden nppgifvas.
Till äldsta tidens konnngar räknas äfven Sesostris eller Ramses, som varit en stor krigare och
intagit flera länder både i Afrika och Asien. Det berättas alt han en gång af öfvermod spänt
fyra fångna konnngar för sin vagn: en af dessa hade då ofta sett sig tillbaka, och på fråga,
hvarför han gjorde så, svarat, att ban vid betraktande af det kringgående hjulet såg en bild af
lyckans obeständighet. Denna erinran slog Sesostris så, att han lät sätta de fåogna konun-
garna i frihet Sesostris dog omkring 1350 f. Kr.
Hebreer, Israeliter. En Emir (stamhöfding) från Kaldeen vid namn
Abraham tågade, omkring 2000 år f. Kr., med husfolk och boskap, öfver floden
Jordan till södra delen af Syrien, kallad Kanaan, der han kringvandrade och
predikade den sanne Gudens dyrkan; han stod i högsta aktning hos landets
inbyggare, som kallade honom Hebri, som på deras språk betydde “mannen
från andra sidan“, och hans efterkommande kallas deraf Hebreer. Abraham
hade en son, Isak, hvilken fortsatte fadrens lefnadssätt; Isak hade två söner, af
hvilken den yngste, Jakob, äfven blef kallad Israel; han hade tolf söner, hvilka
såväl som deras efterkommande, sedermera kallades Israels barn eller Israeliter.
Det sanna begrepp om Gud och hans väsende, som Noah inplantade hos sina barn, blef
under tidernas lopp af de åt olika håll spridda folken föruudradt; de otaliga sätt, på hvilka
Skaparen uppenbarar sig i sina verk, blefvo missförstådda, och gndsdyrknu nrartade till
vidskepelse och rent afguderi. Först tillbådos solen, månen och stjernorna; derefter djur, välter och
stenar m. m. Genom en synnerlig ingifvelse hade Abraham skilt sig från alla förvillelser, och
predikade Guds dyrkan ren och oförfalskad, hvilket äfven följdes af hans efterkommande,
som deraf i skriften kallas “Guds folk". Jakobs eller Israels efterkommande delades genast i
tolf stammar, efter antalet af hans söner; en af dessa, Josef, hade af sina bröder blifvit såld
åt. slufbaudlare, hvilka förde honom till Egypten, der han efter flera öden slutligen blef
konungens förtrogne och förste minister. Vid en i Kanaan inträffad hungersnöd inbjöd Josef hela
sin slägt, dä uppgående till 70 personer, att öfverflytta till Egypten, der ät dem uppläts ett
lundskap kalladt Goseu, hvarest de kunde fortsätta sitt nomadlif. Småningom började de så
ansenligt föröka sig, att Egypterna fruktude dera» öfverhaudtngande ooh först pålade dem stränga
arbeten, samt skredo slutligen till den grymheten, att kasta alla nyfödda Hebreiska gossebarn
i Nilfloden. Konungens dotter fann en dag ett sådant ännu lefvande barn, det hon upptog och
lät som sitt eget uppamma samt kallade det Mondsche eller Mosche, som betyder "den ur
vattnet räddade". Moses, som namnet sedermera uttalades, iuvigdes i all Egyptens då ganska högt
stående visdom; men fullväxt kunde ban ej fördraga sina stamförvandters förtryckta
ställ-niug, utan utverkade deras befrielse; de hade då lefvnt i Egypten i 480 år ooh utgjorde nu
600,000 man, förutom (jvinnor och bafn. Moses förde dem, omkring 1550 f. Kr., genom en
vik af röda hafvet till det på kusten af Arabien belägna berget Sinai, der lian föreskref dem
lagar röraude den gudsdyrkan de ärft af sina fäder, hvilken uuder deras långvariga vistande i
Egypten till stor del blifvit; förgäten. Ehuru nära gränsen af Kanaan insåg Moses, att han ej
skulle lyckas intaga landet med folket, sådnut det då var. hvarför han med dem drog öster
ut in i Arabiska öknen och uppehöll sig der i 40 år, hvarunder det i Egypten förvekligade
slagtet hann utdö och ett mera friskt och härdadt uppväxa. Moses dog, 120 år gammal, sedan
han till sin efterträdare utnämnt Josua, under hvilken Israeliterna omsider vid pass 1500 f. Kr.
drogo öfver Jordan och intogo det förlofvade landet, förut bebodt af Filisteer, Kauaniter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
