Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anlades öfverallt, och besöktes ofta af Karl; en dag märkte han, att nästan alla de ringares barn
gjort betydliga framsteg, då deremot de förnämares varit lata och försumliga. Han guf då de
tiitiga fortjent lolord, försäkrade dem om sin nåd och framtida befordran; vände sig derpå till
de försumliga och yttrade: “hvad er augår, oduglingar, som tron er ej behöfva lära något,
emedan I ärcn rika och förnäma, sd förklarar jag er — härvid upplyfte han handen — vid
Gud, att er adel och er grannlåt gälla ingenting för mig, och om I ej bättren er, hafven I intet
godt att förvänta". Presterna gynnade han, såsom befordrare af folkets upplysning, men
förebrådde dem deras snikenhet efter vinning, hänvisande dem till deras rätta kall, som var evaugelii
läras förkunnande ; med klarare begrepp om kristendomens anda än sjelfva presterna, satte han
sig med ifver emot den bilddyrkan, som nu började uppkomma. — Karl hadc* sitt egentliga
residens i Aachen, der han inrättat ett lärdt sällskap, hvilket hade ordentliga summuuträden och
afgjurde alla vigtigare frågor; i Eom uppehöll han sig mycket, isynnerhet för dervarande minnen
och lärda samlingar. När han märkte sin död nalkas, lät han till efterträdare kröna sin son
Ludvig; vid hans hyllning i Aachen förmanade han honom att frukta Gud, beskydda kyrkan,
sörja för sina slägtingar, men framför allt utöfva rättvisa och lefva ostraffligt för Gud och
menuiskor.
Likasom fordom vid Alexanders fråufälle, ser man också med en smärtsam
känsla efter Karls död den stolta byggnad ramla, som snillet upprest. Karls son
och efterträdare, Ludvig den Fromme, egde alla dygder som enskild man, men
var svag och olycklig som regent. Redan 817 begick han den obetänksamheten,
att dela riket mellan sina tre ännu omyndiga söner. Desse gjorde sedan uppror,
togo fadren till tånga och utverkade hos presterna att han fick undergå
kyrko-plikt. Genom undersåtames rättskänsla och sönernas oenighet återfick Ludvig
sedan regeringen, den han innehade till 840, då den ädle men kraftlöse mannen
dog, och hans sista ord voro förlåtelse för hans olydiga barn. Fastän eniga i
sitt dåliga uppförande mot fadren, kommo bröderna efter hans död snart i träta
om sina rättigheter; Lothar, den äldste, ville tillegna sig hela riket, hvarför de
yngre, Ludvig och Karl, med vapen i hand måste försvara sina andelar, hvarvid
det 841 kom till ett slag, i hvilket öfver 100,000 man, blomman af Frankrikes
adel, skola hafva stupat. Härigenom tvangs Lothar till billighet, och 843
in-gicks en öfverenskommelse, hvilken blifvit ryktbar under benämning Fördraget i
Verdun. Härvid erhöll Lothar Italien jemte kejsartdteln samt en smal landsträcka
mellan Tyskland och Frankrike, som sträckte sig från Medelhafvet till Nordsjön,
Ludvig fick Tyskland samt Karl Frankrike.
Under tiden hade äfven i Asien stora förändringar föregått. Uti Arabiska
staden Mekka bodde en mäktig och ansedd menniskostam som kallades Koreisch,
af ätten Haschem, hvilken påstod sig i rätt nedstigande led härstamma frän
Abrahams son Ismael. I denna slägt föddes år 571 en son, som kallades Mohammed;
fadrens namn var Abdalla, modren var judinna och hette Amina. Tidigt
fader-och moderlös, samt fattig, blef han uppfostrad hos en farbroder vid namn
Abu-Taleb. Vid 25 års ålder fick han befattning såsom föreståndare af handelsaffiirerna
hos en rik enka Kadidseha, som sedan gifte sig med honom. Vid 40 års ålder,
år 610, uppträdde han såsom stiftare af en ny religion, den han sökte utsprida
med det påstående, att han vore en profet, utsänd af Gud att förkunna för menniskorua
hans vilja. Detta’ företag väckte sådan ovilja, att han blef af stadens myndigheter
landsförvisad och hans egna stamförvandter öfverenskommo att döda honom hvar
han träffades. Ätföljd af sin kusin Ali, Abu-Talebs son, flydde nu Mohammed
från Mekka, år 622, och från denna flykt, kallad Redschra, börja Mohammedanerna
sin tideräkning. Han kom till Medina, der lian fann en fristad och dit samlades
hans bekäunare. Snart bildade han en krigshär, hvilken med eld och svärd
utbredde hans lära, så att då han år 634, vid 63 års ålder, afled, redan hela
Arabien bekände densamma.
Arabien (se sid. 344), särdeles den ofruktbara delen deraf, har af Sider varit befolkadt af
kringvandrande nomader, som aldrig varit kufvade af andra makter, utan alltid bibehållit sin
frihet och sitt oberoende. Araben är krigisk, anser röfveri mera hederligt än skamligt, och
prisar sig lycklig att ega friheten, svärdet och vältaligheten. Mekka var i förra tider Arabiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
