Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helige Piifveu. Frankrike tick först inträda i förbandet, sedan dess fästningars utrymmande i
Okt. 1818 blifvit beviljadt.
Lndvig XVIII vidtog tidsenliga förbättringar, regerade till sin död. d. 16 Sept. 1824, då han
efterträddes af sin bror Grefven af Artois, nnder namnet Karl X. Han företog åtskilliga mot
folkets önskan stridande regeringsåtgärder, såsom presterskapets och adelns gynnande framför
öfriga undersåter m. m. Nationens missnöje häröfver trodde han sig kunna häfva genom den
krigsära hun beredde densamma, då Algier den 5 Juli 1830 intogs och de långvariga sjöröfverierna
på Medelhnfvet derigeuom tillintetgjordes, men då den 26 Juli genom officiella tidningar
kungjordes tre kungliga ordonnnser, hvaribland annat pressens frihet indrogs och valfriheten godtyckligt
ändrades, utbröt den 28 Juli den Andra eller s. k Julirevolutionen, då så väl konung Karl X
som hela lians familj blef fördrifven: han dog i Görz 1836. Till fransmäi.nens konung ntsågs
hertigen af Orleans Ludvig Filip. Denne var en klok och af tidens stormar lärd furste, hvnrs
regering blef betryggad och faBt, så länge han var trogen Julirevolutionens grundsatser och stödde
sig på medelklassen; men snart började han närma sig bourbonernas och de gamla bofvens
rege-ringssatt, hvarmed han vnnde ifrån sig folkets bjerta. Väl undgick han lyckligt ej mindre än
åtta mordförsök, och Napoleons brorson, Louis Napoleon Bonaparte, gjorde tvänne fruktlösa försök
att störtn Julitronen; för det första den 30 Okt. 1836, blef denne landsförvist till Amerika, för
det andra, den 6 Aug. 1840, blef han insatt på fästning, derifrån han slutligen lyckades rymma.
Många missnöjde blefvo sysselsatta i Afrika, der med anledning af Algiers intagande oupphörliga
strider måste utkämpas mot der boende Beduin- och Kabyl-stammar, bland hvilkas anförare emiren
Abd-el-Kader var den fruktansvärdaste och i åratal oroade fransmännen, tills han slutligen i Dec.
1847 underkastade sig deras välde och blef med familj och svit öfverförd till Paris. (Han
fri-gafs sedan af kejsar Napoleon.) Men Ludvig Filips regeringsåtgärder, trotsande folkets
missnöje, föranledde den Tredje Revolutionen, den 22, 23 och 24 Febr. 1848, då hela den kungliga
familjen måste fly och tog sin tillflykt till England. Nu upprättades för andra gången en
republikansk regering, som fortfor i tre år; men nybildade partier och deras oroligheter visade
nödvändigheten af en regent; nationalförsamlingen önskade till president general Cavaignac, men nu
uppträdde åter Louis Napoleon Bonaparte, och genom mångfaldiga intriger lyckades han, att vid
presidentvalet (20 Dec. 1848) erhålla stor röstöfvervigt. Fast beslnten. att med uppbjudande af
alla sinn krafter bibehålla sig på den höjd han nu nppnått oaktadt monarkisternas och
republikanernas stämplingar, gaf hnn sig sken att vilja skydda folkets rättigheter och föreslog i
nationalförsamlingen, för att vinna massan på sin sida, den 4 Nov. 1851, återinförandet af den allmänna
rösträtten. Förslaget föll igenom; oeb presidenten, som nn trodde sig säker på folkets
tillgifven-het, beslöt sig för en våldsam statskupp. Natten till den 2 December lät han fängsla de
an-seddasté oppositionsmännen, hvaribland general Cavaignac, samt utfärda tvenne proklamationer,
hvaruti han tillkänuagaf nationalförsamlingens upplösning, samt att ett nytt presidentval skulle
hållas. Nn blef han med stor röstöfvervigt omvald till president på 10 år. Följande år lyckades
det honom genom fortsatt intrigerande att förändra regeringsformen och af senaten blifva utropad
till kejsare den 2 December 1852 nnder namn af Napoleon 111. För att omgifva sin nya kejsartron
med segertecken och på detta sätt nedtysta oppositionen slöt han 1853 förbund med England för
att gemensamt understödja det af Ryssland angripna Turkiet. Genom den segerrika utgången af
detta såväl som ett senare (1859) i förbund med Sardinien ntfördt krig mot Österrike tryggade han
sin tron och stegrade oerhördt sitt inflytande i Europa. Men en stor mängd missnöjde funnos
likväl alltjemt inom landet, och deras parti ökades betydligt dels genom den misshushållning som
bedrefs af Napoleon och hans embetsmän, dels ock efter den olyckliga utgången af en expedition
till Mexico, som kejsaren 1863 afsände för att på Mexicos tron uppsätta den österrikiske
erke-hertigen Maximilian. För att återvinna sitt folks sympatier och sin förra öfvervigt i Enropa,
samt för att på samma gång krossa det mäktigt vordna Preussen, beslöt han, efter årslånga
diplomatiska förvecklingar, att förklara detta land krig, 1870. Men han hade bedragit sig på
sitt lands militära, krafter. Hela kriget blef en oafbruten följd af nederlag för fransmännen.
Den 6 Ang. vid Wörth och den 18 Aug. vid Gravelotte blefvo tvänne af deras arméer slagna,
och slutligen, den 2 Sept. måste den sista arméen, vid hvilken äfven Napoleon sjelf befann sig,
vid Sédan gifva sig fången. Vid underrättelsen om detta nederlag förklarade sig Frankrike den 4
Sept. för republik, regeringen flyttade till Rordeaux och kriget fortsattes till det yttersta. Men
efter intagandet af Paris, den 19 Jan. 1871, såg sig repnblikens president Thiers nödsakad att
sluta freden i Frankfurt, hvarnti Frankrike aftradde Elsass samt betalade i krigskostnader 5
milliarder francs. — Efter att hafva kufvat ett af socialister tillstäldt uppror, den s. k. Kommunen,
förblef Thiers president till 1873, då han måste afgå, och efterträddes af marskalk Mac-Alahon,
i sin ordning följd af Jules Grévy, under hvilkas tid repnbliken ytterligare stadfästat sig, oaktadt
alla bonapartistiska och monarkistiska stämplingar. Långt snabbare än man ansett möjligt har
franska folket icke blott erlagt sin. stora krigstribut till Tyskland, ntan äfven åter höjt sig till
stort ekonomiskt välstånd.
Tyskland. De krigsstormar, hvarmed Napoleon I hemsökt verlden, hade
öfver Europa utsått fröna af den franska revolutionens goda frukter, som nästan
öfverallt fnnnit en mottaglig jordmån. Dritkraften i de af densamma väckta nya
idéerna, med jernspira tillbakahållen af Napoleon, bröt fram så mycket mäktigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
