Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höfvitsman och hålla honom slotten tillhanda. Oaktadt detta kloka försigtighetsmiitt kunde ej
undvikas, att vid underrättelsen om herr Svantes frånfälle stridiga partier uppstodo: den
förnämare adeln, rädet, biskoparne och hela det högre prestex*skapet sträfvade att bibehålla
Kalmare-unionen, som befrämjade deras äregiriga planer, och valde riksrådet Erik Trolle till
riksföreståndare; men folket, som nu i tvänne mansåldrar vördat det kära Sturenainnet, vägrade att
erkänna denne man, som gjort sig känd för att vara tillgifven danska partiet, och fordrade att få
den unga herr Sten till regent; samma åsigt delades äfven af krigshären och en stor del af deu
lägre .adeln. Flertalet afgjorde denna gång utslaget, så att Sten Stures motståndare slutligen
1512 måste erkänna honom såsom riksföreståndare och derefter icke vågade öppet uppträda mot
honom. Endast prestväldet reste sig till en öfvermodig kamp, hvilken skulle sluta med dess
fullkomliga undergång, Erkebiskopen Jakob Ulfsson, som alltid varit Sturarnas hemliga eller
öppna motståndare, var nu till åren och ansåg sig sakna tillräcklig kraft att förfäkta kyrkans
och presterskapets rättigheter, hvarför han afsade sig sin höga värdighet och med intriger
genom-dref, att till erkebiskop efter honom utsågs den ännu helt unga, i hög grad öfvermodiga, djerfva
och ränkfulla, men tillika för hög lärdom och stor skicklighet berömda Gustaf Trolle, son af
riksrådet Erik Trolle.
36. Sten Sture, kallad den Yngre till skilnad från företrädaren med samma
namn, var den ädlaste ocli ridderligaste af de ädla Sturarne. De första åren af
hans regering aflupo temligen fredligt; men derefter blefvo oroligheterna sa
mycket större. Den nye erkebiskopen Gustaf Trolle tillträdde sin värdighet
1515; med trotsigt öfvermod förkastade denne ränkfulle prelat den af
riksföreståndaren honom tillbjudna vänskap, inneslöt sig med en talrik skara krigare på
sitt slott Almarestäk och företog, i förening med flere andra af rikets förnämsta
män, en sådan mängd upproriska stämplingar inom riket, att han på en riksdag
i Arboga 151,7 förklarades afsatt från sitt embete, livarjemte hans slott borde
intagas och förstöras. Kristian II, som 1513 efter sin fader blifvit konung i
Danmark, ansåg nu tiden vara inne att med vapenmakt göra gällande sina
anspråk på Sveriges krona, och sände en flotta med 4000 man till Trolles hjelp,
men denna blef af Sten Sture slagen och maste återvända. Xu erbjöd Trolle
förlikning, men för sent; som uppenbar landsförrädare förklarades han ovärdig
att vara Sveriges erkebiskop, och denna stränga dom vågade ingen motsäga, utan
alla måste bekräfta den med sina namn och sigill. *) Xu vagade ingen mera
öppet uppträda mot den ädla, af hela folket så allmänt älskade riksföreståndaren,
men hemliga stämplingar ådrogo dock snart fäderneslandet en hotande fara.
Konung Kristian, harmsen öfver sina truppers nederlag och sina anhängares
undergång, beslöt att med större kraft uppträda. Med en väldig flotta, bemannad
med stridsvana krigare, drog han påföljande vår till Sverige, landsatte trupperna
och började belägra Stockholm. Den driftiga riksföreståndaren ej allenast
till-bakaslog alla anfall, utan samlade en stor hop krigsfolk, för att fördrifva
danskarne. Kristian drog emot honom med hela sin styrka, och en månad efter
midsommar år 1518 möttes båda härarne vid Brännkyrka; det svenska
hufvud-baneret bars då af en ung ädling, Gustaf Eriksson Vasa, hvilken genom sin
tapperhet förnämligast bidrog dertill, att danskarne blefvo fullkomligt slagne.
Belägringen fortsattes väl, men utan framgång; danskarne ledo alltjemt förluster,
och i följd af Sturens krigslycka och rastlösa vaksamhet vågade ingen af
Kristians hemliga anhängare inom riket uppträda till hans bistånd. Då vintern
nalkades, vågade han ej qvarstanna, utan inskeppade sitt folk, men kunde för
motvind ej afsegla. Han låtsade då vilja ingå en förlikning och föreslog, att
riksföreståndaren skulle, för att öfverenskomma om viikoren, infinna sig på hans
flotta. Den alltid försonlige Sten Sture lyssnade beredvilligt härtill, lät utsända,
lifsmedel till de af hungersnöd plågade danskarne, men hindrades af sin
omgif-ning att sjelf begifva sig dit. Då Kristian såg sin plan att locka Sture i sitt
våld misslyckas, erbjöd han sig att sjelf komma till Stockholm, om blott säker
gisslan lemnades. Sex svenska ädlingar, bland dem Gustaf Eriksson Yasa, blefvo
*) Den kloke och beräknande biskopen Hans Brask i Linköping smög härvid under sitt sigill en
papperslapp, hvarpå stod skrifvet: "Härtill är jag nödd och tvungen». Denna försigtighet räddade hans lif, då tre
ar derefter alla, som underskrifvit denna dom, af Kristian Tyrann blefvo halshuggne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
