Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i vintern i vilda skogen gömma sig under några kullfallna träd, dit bönderna i hemlighet förde
de nödvändigaste lifsmedel. Vid Rättviks kyrka talade han första gången till den församlade
menigheten, men de närvarande sade sig först vilja inhemta sina grannars tanke.
Efterspanin-garne fortsattes med ökad ifver; i Utmelands by tick Gustaf några dagar dölja sig hos en bonde,
Tomte Mattes, i en under stugan varande stenkällare, dit nedgången var genom en lucka på
golfvet. En dag inkommo danska spejare i stugan, då hustrun, som var sysselsatt med att
brygga julölet, hastigt vältrade ett kar öfver luckan, så att denna ej syntes. En helgdag under
julen uppträdde han på en kulle vid Mora kyrka, då folket kom ut från gudstjensten, och i ett
kraftfullt tal uppmanade han den talrika menigheten till fäderneslandets räddning. Ännu tvekade
dalkarlarna, till hvilka ryktet om Kristians alla blodsgerningar ännu icke hunnit. Nu måste
Gustaf midt i strängaste vintern i flera dagar hålla sig dold under en bro nära Mora kyrka;
slutligen, då allt hopp syntes vara ute, beslöt han lemna fäderneslandet åt sitt öde och begaf sig
på väg åt Norge. Emellertid hade hans uppmaningar ej blifvit utan all frukt, och en tilltagande
jäsning förmärktes bland de hurtiga dalkarlarne; en i Dalarne bosatt dansk, Rasmus Jute, grep
först till vapen och nedgjorde, med biträde af några bönder en dansk fogde med sitt följe, som
kommit till Mora för att gripa Gustaf Eriksson; kort derpå öfverföllo och tillbakadrefvo
Rätt-vikskarlarne en stark trupp danska ryttare, som ämuadc draga längre upp åt landet. Under
tiden hade några svenska adelsmän, flyktande för Kristians tyranni, kommit till Dalarna och
bekräftat hvad Gustaf förut sagt samt tillika berättat den skymf, som vederfarits deras älskade
Sten Stures liflösa kropp, jemte det gängse ryktet om böndernas tillämnade stympning till hand
och fot. Häröfver förbittrade, ångrade de nu att de släppt Gustaf från sig och affärdade två af
sina snabbaste skidlöpare, för att kalla honom tillbaka. Dessa upphunuo honom de sista dagarne
af året, nära norska gränsen. Han återvände med dem, blef genast af Dalarnas invånare hyllad
såsom »menige Sveriges Rikes Herre och Höfvidsman». Nu började det stora befrielseverket,
danskarue angrepos och nedgjordes, hvar de träffades, oeh Gustafs här växte hastigt, ty alla
kringliggande provinsers allmoge reste sig och slöt sig till hans fana. Vid första underrättelsen
härom ville de af Kristian tillsatte regeringsledamöterna Didrik Slagheck, Jens Beldenacke och
Gustaf Trolle med ett kraftigt slag kufva upproret i dess början, och sände en krigsstyrka af
6000 man till häst och fot upp till gränsen af Dalarne; vid Brunbäcks färja mötte dem de
modiga dalkarlarne och tillfogade på egen hand danskarna ett så betydligt nederlag, att de må6te
fly. Kort derefter kom Gustaf dit, och tågade längre söderut; vid Balundsås i Vestmauland
mötte honom en vida öfverlägsen dansk styrka, hvilken dock efter ett häftigt anfall skingrades
och tog till flykten. Denna Gustafs första egentliga seger, ehuru i sig sjelf föga betydlig, blef
dock till sina följder af största vigt, ty vid underrättelsen derom reste sig allmogen i alla
provinser; alla danskar och deras anhängare måste för de uppretade bönderna lemna den öppna
landsbygden och fly till de fasta slotten, men äfven dessa omringades och intogos. det ena efter
det andra. Vid början af sommaren drog Gustaf sjelf till Upsala, der han uppträdde i
domkapitlet och med skarpa ord förebrådde de andliga deras roflystnad och äregirighet, beständiga
förräderier och trolöshet. Förskräckta skyndade då dessa alt till sin erkebiskop, som dä var
danska konungens högsta befälhafvare i Stockholm, skriftligen anmäla den hotande faran. Gustaf
skref sjelf till Trolle en uppmaning att öfvergifva den främmande tyrannens sak och öfvergå på
fäderneslandets sida, men den stolta prelaten svarade genom att med en trupp af 3000
fotknektar och 500 ryttare hastigt tåga till Upsala. Nu var Gustaf och med honom hela
befrielseverket i stor fara att få ett sorgligt slut, ty som han ej anade något anfall hade han
hem-förlofvat bönderna för att sköta sina landtbruk, så att han vid Trolles ankomst endast genom en
hastig flykt kunde rädda sig frän att bli tillfångatagen. Snart hnde likväl Gustaf återkallat sina
krigare, och nu måste Trolle fly tillbaka till Stockholm, hvilken stad kort derefter började att
af Gustaf Eriksson belägras. Ännu hade endast »Gud och Sveriges Allmoge» biträdt till rikets
befrielse, då en herredag sammankallades till Vadstena i augusti 1521, dervid Gustaf Erikssons
sak första gången erkändes af närvnrande adelsmän och prester; tillbud gjordes honom då att
bli konung, men dettu afslog han bestämdt under yttrande, att först borde hela landet befrias
frän fiender och derefter konungaval ske. Då utropades han högtidligt till riksföreståndare,
hvarefter alla svuro honom trohet. Häraf ökades hans makt betydligt, och verket fortsattes
med sådan kraft under hösten och vintern, att påföljande vår endast Stockholm, Kalmar och
Äbo ännu innehades af dauskarna. Bland Gustafs mest trogna och verksamma biträdare härvid
nämnas: Peter Fredag, som skarpast ansatte Stockholm; Arvid Vestgöte, som rensade Göta rike
fråu lionder; Lars Siggesson Sparre, som intog Bohuslän och en del af Halland samt Berent von
Mehlen, som bemäktigade sig Blekinge. Sveriges farligaste fiende var danska amiralen Sören
Xorbg, hvilken innehade Gotland och derifrån med lifsmedel och andra förnödenheter försåg
Stockholm, Kalmar och Åbo samt genom öppet sjöröfveri oroade hela Östersjön.
Lutherska ticlelivarfvet. Med dettas början inträder ett nytt tidskifte
i vårt fäderneslands historia. Ej allenast religionen, utan äfven hela
samhällsskicket, så väl det inre som yttre, förändrades. De hitills söndrade landskapen
smälte nu tillsammans till ett helt under ett nationelt konungadöme, stödt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
