Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af erkebiskopen gifven maltid ville denne ännu en gang visa sin myndighet, i
det han från sitt högsäte helsade sin kungliga gäst med dessa stormodiga ord:
“Vår Nåd dricker Eder Nåd ett godt år till!“ Gustaf svarade genast: “Din Nåd
och min Nåd rymmas icke under ett tak.“ Nort derefter uppträdde konungen
i Upsala domkapitel och förklarade offentligt, att då presternas veridsliga välde
icke hade någon grund i den heliga skrift, borde det upphöra. Presternas alla
invändningar voro fåfänga och deras hufvudman, Johannes Magni, som förutsåg
sin snara afsättning, lemnade snart för alltid riket. De båda biskoparne Peder
Sunnanväder och Mäster Knut, som efter sin afsättning fortfarit med förrädiska
stämplingar, särdeles bland allmogen i Dalarne, blefvo hårdare straffade. Pa
konungens allvarliga uppmaning blefvo de utlemnade från Norge, dit de flyktat,
och instäldes för verldslig domstol, något på den tiden oerhördt, samt der såsom
landsförrädare dömda till döden. För att äfven i hopens ögon visa, det ej en
gång den hittills såsom helig ansedda biskopliga värdigheten numera skyddade
en brottsling för välförtjent straff, blefvo de satta baklänges på hvar sin
ut-magrade häst, Knut med en biskopsmössa af näfver och Sunnanväder med en
halmkrona på hufvudet och ett träsvärd vid sidan, på detta sätt förda genom
Stockholms förnämsta gator och på Stortorget tvungne att dricka en skäl med
bödeln, allt under pöbelns hån och smädelser. Derefter blefvo de halshuggne
och steglade, Sunnanväder i Upsala och Knut några dagar senare i Stockholm.
Detta stränga straff på sådana personer väckte hos allmänheten förvåning och
häpnad, samt stor fruktan hos de katolska prelaterna. — Förnämligast genom
allmogens biträde hade riket blifvit befriadt från danskarne; den allmänna
okunnigheten och inrotade vidskepelsen gjorde denna likväl otjenlig till medverkande
i andra ämnen, hvarfor den kloke regenten för dessa ändamål vände sig till
adeln och begagnade dennas både fåfänga och egennytta, i det han bekräftade
alla dess gamla privilegier och meddelade hvarje adelsman rättighet att
återtaga de hans ätt tillhöriga gods, som de andliga tillegnat sig, sålda eller
pantsatta dock emot lösen; sjelf föregick han med exempel och lät såsom sitt arfgods
tilldöma sig Gripsholms kloster och gärd, som af Sten Sture den Äldre blifvit
skänkt åt de andliga. Sedan allt sålunda blifvit forberedt, sammankallades ett
allmänt riksmöte till Yesterås, hvilket öppnades dagen före midsommaraftonen
15*27. Uti Gustafs af kansleren Laurentius Andreæ upplästa framställning
före-liölls hufvudsakligast rikets betryckta ställning och nödvändigheten af att till
dess afhjelpande använda kyrkornas och klostrens öfverfiödiga rikedomar. Dä
konungen härpå begärde ständernas yttrande, svarade biskop Brask å prestemas
vägnar, att de ej kunde afstå något af kyrkans egendom, hvarken löst eller fast,
utan påfvens tillstånd. På fråga till adeln om detta svar var rätt, reste sig
rikshofmästaren Ture Jonsson Tre Rosor, jemte några andra af den gamla adeln,
och svarade “ja!“ Med ett kraftigt tal förebrådde Gustaf dä ständerna för deras
otacksamhet och afvpghet för rikets väl, frånsade sig all befattning med
regeringen och lemnade salen. Detta oväntade steg väckte den största bestörtning,
hans fiender trodde sig redan hafva segrat och den inbilske Ture Jönsson
yttrade öfvermodigt, att ingen detta år skulle göra honom till “Hedning, Luther
eller Kättare“, samt lät i blind stolthet slå trumman för sig och sitt anhang,
när de lemnade församlingen. Bedan följande dagen var dock deras triumf slut;
bönderna, som nu hunnit besinna sig, började högljudt yrka eftergift för
konungens vilja, och hotade i nödfall våga lif och blod samt allvarligen tukta alla
hans fiender. Detta väckte herrarnas förskräckelse, helst då kort derpå med
bönderna förenade sig bade borgarna och många af den lägre adeln samt till
och med några af de andliga, bland hvilka biskopen i Strengnäs Magnus Sommar
yttrade, att det finge gå med kyrkan hur det ville, men konung Gustaf kunde
riket ej undvara. Nu begärdes ett offentligt samtal rörande de religiösa frågorna,
och strax uppträdde för den nya läran Olaus Petri och för katolicismen pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
