Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första åren af hennes regering fortfor ännu Axel Oxenstjerna att inverka pä
ärendenas gång; men då den stolta Kristina började finna hans förmyndarskap
besvärligt, drog han sig tillbaka, och nu begynte den gröfsta misshushållning
med statens medel; ofantliga summor bortskänktes åt gunstlingar, till största
delen utländingar, och då inkomsterna ej längre törslogo, tillgrep hon den
riks-forderfljga utvägen att sälja kronogodsen. Så hade väl förut någon gång skett,
för anskaffande af för rikets behof nödiga medel, men hvad af Kristina på detta
sätt uppbars, användes endast till hennes oförnuftiga slöserier. Då Kristina
tillträdde regeringen hade landet i tre mansåldrar fört oupphörliga krig, och
likväl var rikets skuld icke fullt en million silfverriksdaler; under hennes tid
slutade kriget med ganska ansenliga både byten och ersättningar och sedan
fortfor oafbruten fred, men det oaktadt ökades riksskulden till nära fyra millioner
riksdaler. Endast adelsmän fingo köpa eller som skänk emottaga kronogods,
hvarigenom de flesta blefvo af frälse natur och således till ingen nytta för
kronan, hvars inkomster så förminskades, att de snart vida understego de
nödvändiga utgifterna; sjelfva drottningens egen kredit var slutligen så klen, att då
hon en gång för en nödvändig resa behöfde några tusen riksdaler, ingen ville
lemna henne dem på andra vilkor, än att hon måste sätta sitt bordsilfver i pant.
Den enda samhällsklass, som njöt fördel af Kristinas regering var adeln, hvilken
under denna tid mer än fördubblades: före henne fanns i Sverige 4 grefliga,
9 friherrliga och 321 adliga ätter; hon tillskapade 18 nya grefvar, 46 nya
friherrar och 328 adelsmän. Det öfvermod, med hvilket adeln bemötte andra
menniskoklasser. väckte slutligen så allmänt missnöje, att ett inbördes krig var
nära att utbryta. Yid en riksdag 1650 framkommo svåra klagomål öfver adelns
högmod, förtryck och laglösa rofgirighet. De ofrälse stånden inkommo till
drottningen med en protest, hvari de visade faran för landet af kronogodsens
försäljning och bortskänkande. Denna protest hade för tillfället ingen följd; men
frågan om en räfst var en gång väckt och kunde ej mera falla. Emellertid
fortsattes det ursinniga slöseriet, i jembredd med ett ända till anstötlighet
gående lättsinne; bland drottningens tid efter annan varande favoriter liafva blifvit
namnkunniga grefve Magnus Gabriel de la Gardie, fransmannen Bourdelot, spanioren
Pimentelli, samt den sköne Klas Tott. Kär slutligen missnöjet ökades och ett
doft knot öfver hela landet ej mera kunde döljas, beslöt Kristina att afeäga sig
regeringen, hvilket hon också verkstälde inför ständerna på en allmän riksdag
i TJpsala, den 6 juni 1654. Redan dagen derpå lemnade hon TJpsala och’reste
ofördröj ligen ur riket genom Danmark till Hamburg och Brussel, hvarest hon
någon tid uppehöll sig. Uti staden Innsbruck, i Tyrolen, öfvergick hon 1655
offentligen till katolska läran, hvarefter hon reste till Rom, der hon af påfven
Alexander YII blef omdöpt och till lians ära lät kalla sig Kristina Alexandra.
Eem år derefter, 1660, började hon åter eftersträfva svenska kronan och
företog en resa till Stockholm, hvarest hon åstadkom mycken förargelse genom sin
offentliga katolska gudstjenst. Sju år senare, 1667, kom hon för andra gängen
till Sverige, då hon vägrades att öppet fira sin gudstjenst, hvarför hon af harm
vände om och lemnade riket för alltid. De sista åren af sin lefnad tillbragte
hon oafbrutet i Rom, sysselsatt med vetenskaperna, samt gjorde en gang ett för-
sök att bli vald till regent i Polen. Kristina dog 1689, och hennes ben hvila
i kristenhetens största tempel, Peterskyrkan i Rom.
Drottning Kristinas person framstår såsom en besynnerlighet, ej allenast för sin tid, utan
för alla tider: för sitt eget kön hyste hon alltid en afgjord vedervilja, och alla slags qvinliga
slöjder väckte endast hennes förakt; i sin klädsel var hon ofta vårdslös, hennes hår blef ej sällan
okammadt hela fjorton dagarna, och man såg hennes manchetter allt som oftast både bläckiga
och söndriga. Deremot var hon outtröttlig i manliga idrotter, kunde utan hvila sitta tio timmar
till häst och sköt haren i språnget. Hennes hufvudpassion var likväl vetenskapliga studier, och
genom snabb fattningsförmåga, ljust förstånd och skarpt minne hade hon redan vid tjugu års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
