Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Begreppet om ett högre väsende, som frambragt allting samt styr och
uppehåller allt, ligger så djupt inpregiadt i menniskans andliga natur, att intet
folkslag finnes, hos hvilket detta begrepp icke är märkbart; sjolfva de all bildning
saknande vildarne fira ett slags gudstjenst och visa derigenom, att detta begrepp
finnes äfven hos dom. Detta högsta väsonde anso alla för sin pligt att vörda,
tillbedja och tjona; men om sättet, huru sådant skall bäst och rättast verkställas,
äro meningarno delade, och häraf uppkomma de många olika troslärorna och
re-religionsbruken, hvilka dock blott till det yttre äro skilda, men i grunden hafva
samma syftemål, hvilket är vinnandet af det högsta väsendets välbehag. Att
de till sådant ändamål vorkstälda handlingarna skola rätta sig efter de
föreställningar, hvar och on gör sig om detta väsendes vilja och egenskaper, faller af sig sjelft.
Mnn har indelat de på jorden förekommande religionsbekännelserna i tvä stora klasser,
nem-ligen sädann, som lära blott en gud, monoteister (af grekiska povot ensam och foo’f gud), samt
dem, som bekänna flere gndar, polyteister (af noi.vt mycken, talrik). Till de förra räknas
kristendomen samt judiska och mohammedanska lärorna, till den senare alla andra, med ett
gemensamt namn kallade hedendom. Denna indelning är endast till det yttre riktig, ty i sjelfva
granden finnas inga mSnggudadyrkare; de religiouer, som föreskrifva tillbedjan af synliga ting,
såsom solen, m&nen, stjernorna, lefrande eller afsomnade menniskor, djur, växter, stenar, vatten
-samlingar, bilder mälningar med mera, dylikt, hafva frän början icke haft någon annan afsigt,
än att på särskilda sätt dyrka den ende guden i de verk, hvari han uppenbarat sin vishet och
allmakt. För att kunna göra sig ett mer omfattande begrepp om dessa förhållanden, torde vara
nödigt att gå tillbaka till de första på jorden uppträdande meuniskorna.
När vår planet eller jorden linnnit sin fnlla utbildning och allting stod i sin blomstrande
fägring, uppträdde det första menniskoparet i all helsans och ungdomens kraft; hvad namn
dessa hade, gör intet till saken, och vi kunna alltså efter Mose kalla dem Adam och Eva. Deras
första blick möttes af solens glänsande prakt, jordens friska grönska, otaliga blommors skiftande
fägring, lekande fjärilars glänsande färgspel, vattnets spegelblåa yta och trädens majestätiska
resning med deras vänligt vinkande kronor; deras öra smektes af otaliga fåglars glada röster,
jemte vindens sakta susning; deras näsa tjusades af de herrligaste dofter; deras tunga läskades af
redan mogna frukter, och de ännu ingcu fiendskap anande djuren omgåfvo dein ined sina
smekningar. De sågo solen tidtals gömma sig för deras blickar, men härunder månen lysa med sitt
mindre stBrka, men milda och behagliga ljus, omgifven af otaliga glänsande stjeruor. Af allt
detta var en gifven följd, att detta meuniskopars lif skulle förflyta uuder den högsta sällhet; och
då de ej kände någon sjukdom, än mindre hade något begrepp om döden eller aunat slags
förgängelse, var det lika naturligt, att de trodde detta tillstånd alltid skola förblifva oförändradt.
Deras förstånd sade] dem, att ingenting uppkommit af sig sjelft, utan var ett verk af en
alls-mäktig fader, hvars godhet de rönte i alla sina njutningar, hvars afbild de trodde sig se i solen,
ett‘ af hans skyddande öfverväsen i månen och hans tjensteandar i stjernorna, Okunniga om
egenskaperna i naturens alster och troende allt lika godt, sågo de något djur förtära en för dem
sjelfva ohelsosam frukt, och när äfven de åto deraf, kände de för första gången en sjukdom;
samtidigt började hösten förstöra det sköna i naturen, och kalla dimmor tvungo dom att söka
hittills obehöfligt skydd på sina kroppar, hvilkas nakenhet de först nu varseblefvo. Denna
förändring i deras tillstånd kunde de ej förklara på annat sätt, än att de ådragit sig skaparens
misshag; men huru detta skett, förmådde de ej uttänka annorlunda, än att det varit geuom
förtärande af den frukt, hvaraf de kände sina första plågor. När sedan himmelen öfverdrogs med
svarta moln, och ljungandc blixtar med åskknallar utbröto, trodde de sig i dundret höra Guds
vredes röst och i ljungelden se en af hans tjenare med ett bart huggande svärd; högeligen
förskräckta af denna för dem nya syn, flydde de långt bort från det ställe, der dc först vistades,
och när sedan Eva nnder smärtor framfödde sitt första barn, ansågs detta som ett ytterligare bevis
på den store skaparens fortfarande vrede. Begäret att återvinna sin förra lycka och åter blidka
den förskräckliga’ och förstörande hämnaren af deras förmenta brott föranledde dem att med
böner om nåd’ och förbarmande anropa den osynlige skaparen, och när derpå våren återkom,
allting blef pånyttfödt, oeh jorden fiok samma herrliga utseende som förut, då ansågo de sina
böner hörda, skaparen åter blidkad och hans kärlek återvunnen, hvaröfvcr de uppstämde lof och
tacksägelser till den, som nn tillades egenskaperna god, rättvis, kärleksrik, saliggörande o. s. v.
Emellertid qvarlemnadc minnet af den första förskräckelse dc utstått den öfvertygelsen, att ej
allenast detta och flera dylika utbrott i skyarna, som sedan uppstodo, utan äfven allt slags annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
