Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
livilka, såsom förut är nämdt, anses såsom i alla tider gällande norm för den
borgerliga och sociala sammanlefnaden.
Genom hela den judiska religionsläran går tron på en kommande herskare, som på deras
språk. Hebreiskan, kallades Messias (den smorde), hvilken skulle nedergöra alla deras tiender och
göra Israel till ett stort, mäktigt och lyckligt folk. Denna tro var det föreningsband, som nnder
tidernas lopp sammanhöll de skilda partierna inom judiska staten och utgjorde deras tröst och
hopp vid det förtryck och de förödmjukelser, som de tid efter annan måste lida af främmande
makter, Assyrier, Babylonier, Greker, Romare m. fl. Ännu sedan denna stat blef upplöst och
judarna kringspridda i alla länder, utan att hafva något eget rike, fortfor tron på en kommande
mensklighetens frälsare och lyckliggörare att vara deras trosartikel, och än i dag afbidas bland
dem en sådan persons ankomst.
Likasom hos alla andra religionsbekannare, funnos äfven i judalandet flere sekter, bvarmed
förstås olika uppfattning af en salighetslaras rätta begrepp. Bland sådana framstå här
hufvud-sakligast tre, förnämligast utbildade efter Makkabeernas tid. Dessa äro: 1) Phariseema, hvilken
benämning egentligen betyder «de afsöndrade»; dessa satte gudaktigheten i ett strängt yttre
iakttagande af lagens föreskrift, så väl vid gudstjensten som i lefvernet, utan att de alltid fastade
afseende vid de religiösa handlingarnas inre anda. 2) tiadduceema, «dc rättvisa«, bvilka väl höllo
sig till de gamla Hebreernas gndalära, men genom missbruk af dess andliga frihet förkastade tron
på själens odödlighet. 3) Esseema, «de hclande«, omnämnas icke i bibeln; dessa utgjorde en
särskild orden, i fyra olika grader, och hade till mål ett praktiskt-religiöst lif, deladt emellan
arbete och bön. De voro fromma, återhållsamma och försakande, undveko alla slags nöjen och
drucko endast vatten. All egendom var hos dem gemensam. Sabbatens helgd iakttogo de med
ytterlig stränghet; deras högtidsdrägt var snöhvit; emedan de afskydde blodiga ofTcr, besökte de
aldrig templet, men ditsände likväl sina festliga gåfvor.
Den 14 juli år 70 firades i Jerusalems tempel den sista gudstjensten med
offer efter Moses’ föreskrift; staden hadc då redan i mer än tre månader varit
belägrad af Romerske fältherren Titus. Den 10 derpå följande augusti blef templet
uppbrändt och den 8 september staden intagen och derefter i grund nedbruten
och förstörd. De öfverallt kringspridda judarna hafva väl sedermera bibehållit
sina faders tro enligt Moses’ lagar, men deras gudstjenst, som hålles på lördagen,
hvilken nu som fordom är deras sabbatsdag, verkställes mer värdigt ett upplyst
menniskoförstånds begrepp om Gud och hans verksamhet i skapelsen och nåden.
Predikan har mycken likhet med de i våra lutherska kyrkor vanliga, blott mod
den skilnad, att endast gamla testamentet följes; det öfriga liknar till stor del
katolska gudstjensten, d. v. s. omvexlar med bön och sång, med hög röst utförde
af ömsevis presten och hela församlingen. Kyrkospråkot är här Hebreiskan. De
fester, som årligen firas, infalla på olika dagar efter vår tidräkning, emedan årets
månader räknas efter månens gång och börjas med don dag, då den första smala
strimman af nymånen synes. Sjunde månaden i deras år heter Tischri och börjar
med den nymåne, som inträffar i slutet af augusti olier början af september, då
de fira sin Nyårsfest (rättare, fest till erinran om vorldens skapelse, ty judiska
året börjar med månaden Nisan). Pr ån aftonen den 9 till aftonen den 10 Tischri
firas Försoningsfesten (se 3 Mos. 16: 1 o. f.), och från den 15 till den 22 i samma
manad räcker löfhyddofesten, till minne af tåget gonom öknen, då de boddo i hyddor.
Minnot af utgången ur Egypten, då dödsengolu (pesten), som dödade allt förstfödt
i landet, skonade Israels barn, firas årligen under namn af Passah (af liebr.
pesach, förbi) i månaden Nisan och inträffar samtidigt, med vår Påsk, blott
med den skilnad, att judarnas högtid inträffar samma dag som fullmånen, då vår
firas påföljande söndag. Under namn af Purim firas i mars månad (den 14 och
15 Adar) en fest till minne af judarnas befrielse från den af Haman utverkade,
men genom Mardochais bemödande uppliäfda domen, att de skulle förgöras i konung
Ahasveri stater (so Esters B. 9: 17 o. f.).
Judarna!) Passah liar äfven blifvit kallad Osyrade brödets fest, emedan till minne af taget ur
Egypten, dfi tiden oj tilliit dem att på vanligt sätt bereda sin mat, de vid denna fest Sto osyradt
bröd, ett bruk, som ännu af strängt religiösa judar iakttages; men det i sammanhang härmed
varande lagbudet, ntt dervid äfven äta ett uyslngtadt lamm (Påsknlammet), iakttages icke numera.
En religionshandling, som ännu fortfar hos hadc judar och mohnmmednner, är Omskärelsen, hvilken
bestar deruti, att dil ett gossebarn är åtta dagar gammalt bwtskäres derpå hela förhuden, hvarvid
det erhåller sitt namn. Denna handling var från början behöflig för sundheten, emedan i do heta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
