Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tapen till fördrifvande af djefTulen. Till att förtjena saligbeten var derjemte nödvändigt att späka
sin kropp genom fastor, gisslingar m. in. Mycket förtjenstfnlla voro äfven vallfärder, då resa
företogs till något helgons graf eller annat heligt ställe; en sådan resande kallades pilgrim och
vandrade vanligen till fots, ofta till och med barfotad. Ett framstående bevis på påfrarnas
uppfinningsförmåga till religionens användande för egna fördelar lemnar läran om skärselden, bestyrkt
af påfven Gregorius den store (590—604). Enligt denna lära kom en aflidens själ först i ett
pröfvorum, för att luttras och renas i eld och plågor; ur detta rum kunde hon lösas genom de
lefvandes förböner, och som endast presterna kunde förstå att bedja rätt och med bästa verkan,
köptes dessa af de enfaldiga efterlefvande med större och mindre summor, allt efter egande
förmögenhet, att med förböner och själamessor förhjelpa den döde till saligheten; redan under
lifs-tiden skänkte mången rik person en stor del af sin egendom till kyrkan, för att efter döden
erhålla välgörande själamessor. Äfven för de lefvande uppgjordes ordentliga tas or för alla slags
synder på det sätt, att för hvarje öfverträdelse bestämdes vissa botgöringar; dessa bestodo i
rosenkransars läsande och helgonens åkallande, fastor, gisslingar, bärande af tagelskjortor,
pilgrimsfärder, knäfall, krypande kring altaren och kors o. s. v. Allt detta knude den felande slippa sjelf
verkställa genom att betala en prest, som ville i hans ställe underkasta sig straffet. Befrielse
frän kyrkostraff kallades aftat, hvilket ord dock snart fick samma bemärkelse som »syndaförlåtelsen
på det sätt, att, som endast ett visst antal goda gerningar var tillräckligt till saligheten, men
helgonen hade gjort mycket mer, så kunde påfven, som egde rätt att disponera sådana
öfverlopps-gerningar, efter godtfinnande deraf meddela åt andra. I sammanhang ined dessa ohyggliga
gäc-kerier med salighetsläran stod öronbigten, uppfunnen i ändamål att med så mycket säkrare kraft
beherrska alla menniskor och deras handlingar; läran härom iunehöll, att det fur själens salighet
var nödvändigt att bekänna alla sina tankar, ord och gerningar för en prest, hvilken i Guds ställe
egde rättighet att bestämma den bot, som var nödvändig till förlåtelses erhållande.
Al.t hvad som tillhörde yttre religions-utöfning skulle naturligtvis vid sådana läror sakna all
inre betydelse och endast vara beräknadt att imponera på de yttre sinnena; i kyrkorna utgjordes
gudstjensten af vexelsånger och bqner på latinska språket, åtföljde af en mängd korsningar, knäfall,
böjningar och andra teatraliska rörelser af den framför altaret stående presten och hans biträden.
Hit hörde äfven Processioner, eller högtidliga framtåganden under rökelse och sång samt bärande
af ljus, kors m. m.; sådana nnstäldes vid både glada och sorgliga tillfallen. Sakramenterna voro
sju, nemligen 1) Dopet, hvarvid under många besvärjelser hela kroppen neddoppades i vatten,
hvilket sedan ändrades till begjutning eller blott bestänkning af vatten; den döpte skulle vara
hvitklädd samt förut «primsignad«, d. v. s. af presten tecknad med ett kors. 2) Nattvarden, om
hvilken påstods, att brödet cch vinet vid prestens invigning deraf förvandlades till verkligt kött
och blod; år 1215 stadgades, att lekmän skulle erhålla endast bröd, emedan i köttet äfven fans
blod, samt presterna cnsnmt äfven få dricka vin, och vid samma tid började oblater (hostier) att
begagnas i stället för annat bröd, 3) Färmelsen eller Konfirmationen, bestod deruti, att biskopen
med invigd olja gjorde ett kors i pannan på en döpt, hvarigenom han stadfästes i tron och
inträdde i rättighet till alla kyrkans förmåner. 4) Prestvigningen, som förrättades af biskopen.
5) Äktenskapet. 6) Bikten eller syndabekännelse och aftösning, samt 7) Oljningen eller Sista
Smör-jelsen," då en prest besökte en döende och under vissa ordalag med invigd olja satte tecken på
ögon, öron, niisn, läppar, händer och fötter. Vid alla religiösa handlingar begagnades, vigvatten,
vanligt vatten, hvaröfver vissa böner voro lästa, såsom ett verksamt medel mot alla onda andar.
Klosterväsendet. Fanatiska personer gjorde redan strax efter kristendomens början till sitt
yrke att endast sysselsätta sig med botöfningar, drogo sig tillbaka från all nyttig verksamhet och
nedsatte sig i jordkulor och bergskrefvor; sådana kallades Eremiter, ett grekiskt ord, som betyder
ensam, och ansågos såsom mycket heliga samt besöktes llitigt af den enfaldiga hopen. Med tiden
ökades eremiternas antal, och hehofvet nf gemenskap dem emellan föranledde till uppförande af
hus, der de samfäldt kunde verka till salighet för sig sjelfvn och andra; dessa byggnader kallades
Kloster (lat. clanstrum, inneslutet rum), och invånarnc, som hade hvnr.sitt rum, benämndes Munkar
(gr. fiovayui, lefvande ensam, af fiövoe, ensam), liedau på 300-talet började sådana samfund
uppstå och tillväxte hastigt, gynnade af biskoparna såsom bidragande till deras fördeinr och
understödde af det enfaldiga folket, som, öfvertygadt om dessa personers helighet, rikeligen underhöll
dem. Att utan både arbete och bekymmer få alla sinn behof uppfy’da och till och med bli ansedd
som helig, var särdeles lockande för en mängd oduglingnr, lättingar, äfventyrare, fantaster och
annat slödder, hvilka alltså begärde inträde i dessa samfund; redan i början af 400-tnlet räknades
mer än 50,000 munkar. Snart anlades äfven kloster för qvinnor, hvilka under benämningen
Nunnor (nf lnt. nonna) eller klostersystrar skulle, skilda från allt verldsligt, endast egna sig åt
gudeliga öfningar. För hvarje kloster fans en högste person, som i ett munkkloster kallades Abbe
eller Abbot (på syriska fader) och i nunnekloster Abbedissa; dessa voro vanligen de personer, som
grundlagt klostret och egde rättighet att föreskrifva de reglor, som derinom måste efterlcfväs.
Stundom anlades flere kloster under det förstas öfverstyrelse, och den i ett sådant tillsatte högsta
personen kallades Prior eller Priorinna. Alla klosterinvånare tillhörde likväl icke samhällets
afskum, ty många funnos, som verkligen trodde sig tiena Gud på detta sätt, och exempel gafs på
dem, som af ren fromhet späkte sig med fastor, gisslingar, tagelskjortor m. m., tilldess de sligo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
