Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fordra kättare, liuru allmänt ocli vidsträckt klosterväseudct var utsträckt, kan slutas deraf, att
ensamt Fransiskanerna eu tid utgjorde 150,000 medlemmar och egde 9,000 kloster;
Benedikti-nerna hade i början af 1500-talct iö.OOO kloster o. s. v.
En del kloster voro bestämda ensamt för muukar, andra ensamt för nunnor; dock funnos
flera, som voro inrättade för blida könen, dock i särskilda byggnader, eller åtminstone skilda
genom en tjock mur; likväl hölls det atlngda kyskhctslöftet ej alltid i helgd. Vansinniga åsigter
och förvridna lagar, som lägga onaturliga band pä Guds skapade verk, hafva alltid svåra brott
till följd. Genom förklädningar, hemliga gängar med mera skaffade sig munkar och nunnor icke
sällan tillträde till hvarandra; följderna häraf skulle naturligtvis undaurödjas, och säkert ha pä
intet ställe af jorden så måugn barnamord föröfvats som i nuuneklostren.
De hvälfuingnr, som under tidernas lopp inträffade genom romerska väldets fall, de stora
folkvandringarna med mera, begagnades med skicklighet af påfvarne att utvidga och befästa sin
makt; dock fortforo de att i vorldsligt nfseende stå under kejsarnes öfverhöghet, ända till
Gregorius VII:s tid (1073—1086). Denne man, hvars familjenamn var Hildebrand, omtalas såsom
en meuniska, hvilken för sina nfsigters vinnande kunde tillåta sig hvad som helst. Hans i bref
yttrade grundsats var: oPSfliga makten, såsom kyrkans öfverhufvud, härleder sig omedelbart ifrån
Gnd; derför äro alla veridsliga regenter skyldiga undergifvenhet för den heliga romerska kyrkan,
såsom den första och herskande i kristenheten, samt för påfven, dess föreståndare. Förbryta de
sig mot hans helgade lagar, så tillkommer honom eusam rättigheten att skilja dem från deras
värdigheter." För genomförandet af dessn åsigter begagnade han sig af de gröfsta skändligheter:
bedrägerier och brytande af de heligaste löften voro för honom småsaker, da hans fördel sä
fordrado; han retade undersåter till uppror mot sin öfverbet; tillstälde i religionens namn borgerliga
krig, mordbrand, stölder, rån, äktenskapsbrott, våldsamheter och allmänt elände. Och han blef
efter döden förklarad för helgon! Af de nya lagar han stiftade voro de hufvudsakligaste: förbud
för de andliga ntt gifta sig samt att verldsliga makten hädanefter ej skulle hafva nugot att skaffa
med andliga embetens tillsättande. Genom den första af dessa godtyckliga och naturvidrign stadgar
bragtes tusentals inenniskor i elände, ty påbudet gälde icke allenast de ogifta, utan innehöll äfveu,
ntt de, som redan voro gifta, skulle inom ett år skiljas från sina hustrur och deras barn förklaras
vara oäktn, ett: grymt straff på en tid, dä sedlighet ännn var högt värderad bland folket. Genon:
den andra af dessa stadgar beröfvades folket och regenterna sin urgamla rättighet att sjelfva utse
sina själasörjare och bekräfta deras inställelse i sina embeten.
Redan från kristendomens början hade presterna tillegnat sig rättighet att ur sina
församlingar utesluta dem, som på ett eller annat sätt voro för dem misshagliga, under namnet kättare.
Denna sjelftagna rättighet drefvo påfvarne till en fruktansvärd höjd. Sådana kyrkostraff hade
olika namn: Bannlysning var en sådan doms afkunnandc öfver enskilde personer; en bannlyst
person var ej allenast utesluten ur församlingen, utan nedsatt långt under djuren; förbannelsen
drabbade ej allenast honom sjelf, utan alla, med b vilka han kom i beröring, eller som visade
honom någon välvilja, ja, ens räckte honom en drvek vatten; att pina eller döda honom var ej
endast en strafflös, utan till och med en Gudi behaglig gerning. Interdikt kallades, då ett helt
rike lystes i bann; inom ett sådaut land tingo inga religionshandlingar ske, ingen gudstjenst hållas,
inga brudpar vigas, inga barn döpas och inga lik jordfästas. Hältill kom sedermera den
ohyggligaste af alla påfveväldets grymheter. Inqvisitionen, ett slags domstol, ursprungligen inrättad för
att rensa läran från kättare och affällingar. De första kristna presterna begagnade väl utvägen
att ur sina samfund utesluta dem, som ej erkände den rätta tron, d. v. s. den hvar och eu af
dem predikade, men icke förr, än alla försök blifvit gjorda för ntt få dem att frångå sina
"villfarelser"; sedan romerska sekten blifvit statsreligion, fortfor länge samma handligssätt, och- inom
kyrkan rådde lugn ända till Gregorius den 7:des tid. Väl hadc påfvarne förmått regenterna att
utfärda lagar mot kättare, som ej ville erkänna kyrkans ofelbarhet, och deras straff blef afsättning
från innehafvande embeten, ärans förlust, indragning af egendom, förbud att göra testamente eller
att tillträda arf o. s. v.; men sedan påtliga makten lyckats höja sig öfver regenterna, blefvo dessa
förordningar skärpta; straffet för en öfverbevist affäliiug blef att lefvande brännas på ett bål, pä
hvilket han stående fastbands vid en påle, iklädd en drägt af papper, hvarpä en mängd djefvulska
figurer voro målade, såsom tecken att han genom kyrkans dom var utan nåd hemfallen åt evig
fördömelse. Såsom bevis på religionsfauatismcns förmåga att döda all mensklighet och förvandla
enfaldiga och okunniga menniskor till fullkomliga vildar, kan omnämnas, att, då en sådan
förbränning, kallad Auto-da-fé (troshandling), skulle försiggå, blef den som eu stor högtid åskådad
af tusentals menniskor. Biskoparue ålades att med sorgfällighet speja öfver allt efter kättare samt
befordra dem och deras medhållare till straff; för att slippa till detta ändamål vid bvarje fall
sammankalla biskopar för att fälla dom, blef en stående domstol, oberoende af biskoparne,
inrättad enkom för kättaremål, under benämningen Inqvisition (undersökning). Det dröjde ej länge,
förr än denna domstol, gynnad af både påfven och det öfriga presterskapet, urartade till ett
gräsligt blodstribunal. Dess fängelser voro förfärliga: rummen bestodo af smutsiga hål af 12 fots längd
och 10 fots bredd, med ett litet fönster i taket; en npphöjning tjente som säng åt tre personer,
men ofta inspärrades sex och ännu flere, så att somliga måste ligga på bara marken, med knappt
sä mycket rnm som en död har till grafplats; några träkarl för de naturliga behofven tömdes blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
