Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en gäng i veckan, hvarför fångarne lefde i en dunst, sä fuktig, att sjelfva kläderna förmultnade.
Det var ej nog, att menniskor inkastades i sädana förpestade och stinkande hälor, do förbjödos
äfven att hafva med sig böcker eller annat tidslordrif, och måste derjemte iakttaga en grnflik
tystnad; den, som lät höra gråt eller klagan, blef utledd i gången och obarmhertigt piskad; hördes
frän ett arrestrnm något Ijnd, så skedde strax undersökning, och knnde den sky’digc ej upptäckas,
så nttogos alla fångarne, den ene efter den andre, afkluddes nakna och piskades med skarpa gissel,
utan afseende på ålder och kön; nnga flickor, förnäma fruar och ålderstigna gummor håndteredes
på samma sätt som yngre eller äldre manspersoner. Från dessa fängelser instäld för domstolen,
lick en anklagad icke försvara sig; bevis behöfdcs inga, ntnn på blotta angifvclsen måste han
erkänna hvad som lades honom till last; vägrades detta, så öfverlcmnndes han ät tortyren, för att
genom plågor tviugns till bekännelse. Här fnnnos sådana piuinstrumcnt, som endast af den
mest djefrulskn uppfinningsförmåga kunnat uttänkas: sträckbänken, der snören lndes om tårna och
tummarna, och kroppen sedau medelst skrnfvar utsträcktes så, att ben och senor nästan åtskildes,
ansågs som ett af de lindrigaste verktygen; att lägga sina offer baklänges och genom en tratt af
vnf sila kallt vatten i svalget och näsborrarna: alt med glödande jern afbränna nuglarne på fingrar
och tår; att nedsätta ett ben i ett slags stöfvel och der genom skrnfvar krossa det, tills hlod,
kött, benskärfvor och märg utgjorde en sammanrörd massa; att öfvergjuta lemmnrne med sjudande
olja eller smält bly, att steka dem vid sakta eld, allt sådant utgjorde endast en ringa del af de
marter, som härvid användes. Många dogo under plågornu. Det ohyggligaste härvid var, att
Guds namn alltjemt upprepades; bödlarne bedyrade oupphörligen, att allt detta skedde till Guds
ära, att de sjelfva voro oskyldiga och den hårdnackade fången sjelf pä domedagen skulle ansvara
för hvad som vederfors honom. Så behandlades de anklagade, som nekade att hafva begått något
brott mot kyrkan; de, som erkände hvad de beskyldes för, dömdes genast till bålet; de, som
af-svnro sina kätterier, tingo nåd, och denna bestod uti att antingen slippa dö för lågorna, utan först
af bödeln strypas och sedan brännas, eller ock att försmäkta i lifstids fängelse. All egendom,
tillhörande en anklagad, indrogs genast till staten och alla hans barn blcfvo iirelösa, endast med
undantag af dem, som sjelfva hade angifvit sina föräldrar såsom kättare. Det var nemligen ej
allenast tillåtet, utan ansedt såsom förtjeustfnllt, att nngifva äfven sinn närmaste slägtingar, och
äfven ärelösa brottslingars vittnesmål ansågos som giltiga bevis. De anklagade, som antingen
lyckades rymma eller dogo i fängelserna eller under tortyren, blefvo vid nästa autodafé brända
genom pappbildcr, som förestälde deras personer, och trosraseriet gick så långt, att ben och andra
qvarlefvor af döda personer nppgräfdes och offrades åt lågorna, hvarigenom de efterlefvande blefvo
ärelösa och förlorade all sin egeudom. Mau har beräknat, att uti Spanien, der denna trosgalensknp
värst rasat, endast från 1481, då en ny inqvisition der inrättades, till 1820, ej mindre än 340,921
personer blcfvo fördömde af denna afgrundslika helighets-tillställning; af dessa blefvo 34,658
lef-vuude brände, 18,049 brände i bilder och 288,214 dömde till andra grymma stralT, såsom
fängelse på lifstid eller vissa år, spöslitning, galerslafveri, landsförvisning o. s. v. Och för hvilku,
brott? Att våga betvifln heligheten af påfvarnes och presternns personer och de läro; de
förknu-nade! Bibelns läsning var striiugt förbjuden; ingen tilläts den ringaste forskning i religiösa ämnen,
utan alla skulle blindt tro och ntnn invändning fnllgöra hvad som var föreskrifvet. Att den makt
som inqvisitionen tillvällat sig, skulle grymt missbrukas, faller af sig sjelft; om någon person hade
ådragit sig en prests ovänskap eller afund, eller om en sådnn »herrans tjenare« fick se ett
fruntimmer, som väckte huns lusta, och hon eller hennes anhöriga vågade sätta sig till motvärn, så
behöfde han endast anklaga dem för kätteri, och de voro förlorade, ty hnndratals funnos, som läto
köpa sig som vittnen.
Ocli sådant har man vågat kalla kristendom! l)en lära, i hvars namn dylikt
utlÖrdes, bonämndes “den enda saliggörande kyrkan“! Den menniska, under hvars
öfverhöghet detta skedde, kallades “Kristi ståthållare på jorden“, “Guds synliga
ombud bland menniskorna", “kristendomens helige fader“ o. s. v. I sanning, en
grymmare liädelse mot den Allsmäktige, än dessa benämningar innebära, har väl
ingen menniskotunga uttalat. Huru lärde och handlade det Guds sändebud, som
stiftade den lära, i hvars namn dessa ohyggligheter bedrefvos? Frid,
mennisko-kärlek och försonlighet andades i hvarje hans ord; så väl han sjelf (Joh. 5: 39)
som hans apostlar bjödo alla menniskor att ransaka skrifterna, för att stiga allt
högre i kunskap om det rätta, och till den för otukt anklagade qvinnan, som
sade sig af ingen hafva blifvit dömd, yttrade han: “Icke heller dömer jag dig,
gack bort och synda icke härefter!" Joh. 8: 11. Ej en gång i någon af de s. k.
hedniska religionshandlingar, på hvilka vi här förut kastat en blick, kan
upptäckas något, som i ringaste mån förmår att i ohygglighet jemföras med
hvad de katolska kristna begingo i den rättvise Gudens, i den helige
Fridsfurstens namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
