Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1521; kurfursten Fredrik begärde, att Luther skulle dit inkallas för att svara
för sina religionsläror; men påfliga legaten Aleander bestred detta, emedan Luther
var en bannlyst person, och fordrade, att han som sådan skulle förklaras i riksakt;
men emedan de tyska lagarne förbjödo att döma någon ohörd, blef Luther
slutligen dit inkallad och försågs med ett kejserligt lejdebref; sjelf trodde han sig
göra samma fård,! som Hus gjorde till Coustanz, och flere hans vänner sökte
af-råda honom från att kasta sig i ulfvagapet; men han lät ingenting rubba sig i
sin föresats, utan svarade frimodigt “att om der än i Worms vore lika många
djeflar, som taktegel på husen, så ville han likväl draga ditin.“ Då han skulle
föras till rikssalen, åtföljdes han af vakt; men så många vänner, beundrare och
nyfikna hade infunnit sig, att väg ej kunde beredas genom folkmassan, utan han
måste passera genom bakvägar för att komma fram. Den 17 april 1521 stod han
här, lugn, upphöjd, ädel och förlitande sig på sanningens kraft, en tysk munk,
ensam inför sin tids mäktigaste män, kejsaren, Tysklands furstar och hertigar,
grefvar, riddare, erkebiskopar, biskopar och prelater, deribland påfvens egna
sändebud, tillsammans 204 personer, nästan alla hans motståndare. Han tillfrågades,
om han erkände sina skrifter, bvilkas titlar uppräknades, samt uppmanades att
återkalla de satser han der uti förfäktat; för att ge svar härå, begärde han en
dags betänketid. Påföljande dag, då samma frågor upprepades, förklarade han,
med den frimodighet och det allvar, som höfves en segerhjelte, att hvad han
skrifvit öfverensstämde med bibelns klara ord, sådana dessa af honom blifvit
uppfattade, i följd hvai-af han ingenting kunde ändra på andra vilkor, än om det
kunde bevisas, att dessa ord voro af honom orätt tolkade. “Måtte jag då,“
slutade han sin förklaring, “blifva med den heliga skrifts vittnesbörd, eller med
offentliga, klara och tydliga grunder öfverbevisad, ty jag tror hvarken på påfven
eller kyrkomötena allena, emedan det är i öppen dag, att de ofta irrat och
motsagt sig sjelfva, och då således mitt samvete är fånget i Guds ord, så kan och
vill jag ingenting återkalla, emedan det hvarken är säkert ej heller rådligt, att
företaga något emot samvetet. Här står jag, jag kan icke annorledes, Gud hjelpe
mig! Amen.“ Inseende, att mannen var oböjlig, ville de påfliga öfvertala
kejsaren att bryta sin lejd, för att få döda Luther; men Karl svarade, att om ingen
tro och lofvcu för öfrigt fans i verlden, sä bör den dock finnas hos en Romersk
kejsare. Luther fick alltså ostörd lemna Worms, der hans frimodiga försvar skaffat
honom många nya anhängare. Han reste redan den 26 april.
Då påfvuns kreatur alltså öppet ingenting förmådde mot Luther, hvarken med ord eller våld,
låg det i deras natur att söka förtjena saligheten genom att i smyg undanrödja en så farlig person:
men kurfursten Fredrik, som insåg detta, gjorde deras anslag om intet. När Luther reste genom
Thuringerskogen, möttes han af fem harneskklädda riddare med slutna hjelmar, hvilka skrämde
formannen, bemäktigade sig Luthers person och förde honom på en häst öfver ödemarken till
slottet Wartburg, der han sedan vistades under namn af riddar Georg, sysselsatt med
öfversätt-uing af bibeln. Sedan många af ständerna redan voro afresta från Worms, lyckades ändtligen
påtliga legaten, att den 26 maj få riksakten förkunnad öfver Luther och hans medhållare, enligt
hvilken eu hvar egde slå ihjäl dem och använda deras gods till sin nytta. Luther lefde dock
trygg i Bin okända tillflyktsort, af sina bekännare redan begråten såsom död; reformationen
tillväxte ändå, men började snart att urarta. Några lärare, deribland Karlstndt (Bodenstein), giugo
i sin ifver så långt, att de genom stormande uppträden störde de latinska gudstjensterna, nedbröto
altaren, utkastade bilder och andra kyrkoprydnader m. m., hvarigenom de åstadkoromo mycken
förargelse. Efter 11 månaders frånvaro kunde Luther ej längre fördraga att höra omtalas dessa
oordningar, utan uppträdde helt oförmodadt i mars 1522 uti Wittenberg och predikade der hvar
dag en hel vecka emot svärmeriet, hvarigenom han lyckades lugna sinnena och få stormen att
lägga sig. Den 21 sept. 1522 utkom Luthers tyska öfversättning af Nya Testamentet i 3,000
exemplar, och begäret derefter blef så stort, att 1533 ej mindre än 58 npplagor deraf voro tryckta.
Hela bibeln, som utgafs häftevis, utkom fullständigt 1534.
Hade Luther många mäktiga motståndare, ja, dödsfiender, så hade han oeksa
å andra sidan kraftiga biträden, utan hvilkas hjelp han sannolikt aldrig skulle
lyckats genomföra sitt stora värf. Den af dessa, som förtjenar i första rummet
omnämnas, var Philip Melanehthon, son af en vapensmed i Bretten i Pfalz, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
