Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
namn Schwarzerd (svartjord) öfversattes på grekiska till Melanclithon. Han föddes
den 14 febr. 1497, blef redan vid 12 års ålder student i Heidelberg, filosofie
doktor 1514 och professor i grekiskan vid universitet i Wittenberg 1518. Yid
disputationen i Leipzig 1519 var han närvarande, och 1521 uppträdde han som
offentlig försvarare af Luthers satser. Från denna tid utgjorde han en af
reformationens väldigaste förkämpar, hvars höga lärdom ofta kom väl till pass, och
hvars milda och fogliga lynne icke sällan visade en helsosam inverkan på Luther,
som stundom var ett brushufvud. Melanchthon gifte sig i november 1521 med
borgmästaren Kvapps i Wittenberg dotter Katarina och hade med henne liere
barn; han dog den 19 april 1560. Äfven Luther trädde den 11 juni 1525 i
äktenskap med en fröken Katarina von Bora, af en gammal adlig ätt, nunna i
klostret Nimptschen, och hade många arfvingar, då han, efter att alltjemt hafva
fortsatt sin verksamhet i Wittenberg, blef kallad till Eisleben för att slita en
mellan grefvarne Mansfeld uppkommen tvist, der han dog den 18 februari 1546.
Martin Luther skildras s ilsom i hela sitt lif en heylig uppenbarelse af mannakraft och
hjerte-fromhct, en man ur folket och för folket, en af nitälskan brinnande Guds tjeuarc både i tal och
skrift, ödmjuk som ett barn inför Gud, men oförskräcktare än någon stridshjelte inför menniskor,
hvnrhelst han hadc att uppträda i kamp mot rådande fördomar, lögn och svek. I skapande
för-mågu var på hans tid ingen honom lik; hans tal var ofta kärfvare än till och med i hans tid
syntes vnra tillåtet; men i populär vältalighet har knapt hans like funnits i något land.
Djerf, eldig, beslutsam och högsinnad var han alltid frimodig, äfven om han emellanåt ej kunde
med nog köld beherska sitt lynnes häftighet. Att han, oaktadt sin lärdom och upphöjda karakter,
icke var fri från sin tids öfvertro, bevisas deraf, att han ofta trodde sig se djefvulen lifs lefvande
framför, sig, än i en, än i annan skepnad; då han på slottet W artbur g var sysselsatt med
bibel-öfversättningen, framkom nämnde personlighet en dag såsom en envis tluga och störde honom i
arbetet, hvaraf han blef så förbittrad, att han kastade bläckhornet efter den oroande anden; märke
efter deuhn bedrift skall ännu synas i den fönsternisch, vid hvilken han satt. I sitt husliga lif
och i umgänge med förtroliga vänner var Luther mycket road af löje och skämt, hvilket ej sällan
var ganska grofkornigt. Han berömmes äfven för välgörenhet och arbetade mycket för ungdomens
uppfostran, dock hufvudsakligast i trossatser. Emedan han erfor, att många prester funnos, som
knapt kunde läsa innantill, än mindre egde några kristendomsbegrepp, så utgaf han sin katekes,
hvilken läraren borde söka genom muntliga föredrag lära barnen utantill.
Samtidigt med reformationen i Wittenberg, men deraf fullkomligt oberoende,
uppträdde äfven tvänne andra män mot de grofva missbruken i påtiiga
kristendomen. Den ene hette Ulrik Zwingli eller Ztoinglius, en lärd och mycket berömd
predikant i Ziirich i Schweiz, född den 1 januari 1484, död i krig den 11
oktober 1531. Nyårsdagen 1419 höjde han sin vältaliga röst mot de romerska
kyrkobruken, och sedan han vid ett offentligt religionssamtal den 29 januari 1523
med bibelns ord vederlagt de påfliga trossatserna, blef hans lära snart derefter
antagen i de flesta kantonerna i Schweiz. Latinska messan afskaftädes som cn
afgudatjenst, altarena nedrefvos och bilderna förstördes. Den andra reformatorn
var fransmannen Johan Calvin, född i Noyon i Picardie den 10 juli 1509, död
i Geneve den 27 maj 1564. Kastlös, ihärdig och förslagen, verkade han såsom
predikant, professor, föreståndare för presbyterium och skriftställare.
Luther, Zwingli och Calvin kunde ej komma öfverens om kristna lärans rätta trossatser.
Lnther kämpade endast för bortskaffandet af de gröfsta tillsatserna i kristendomsväsendet, såsom
påfvens helighet, klosterlifvet, ogifta ståndet, aflatshandeln, skärselden, helgondyrkan, vallfärder
■m. m., men bibehöll för öfrigt de åsigter, som varit gällande inom romerska kyrkan alltsedan dess
redan tidigt mäktiga vordne biskopar vid kyrkomötena åren 325 och 381 genom intriger, löften,
mutor, lockelser och hot lyckades göra sina meningar gällande, alltså lika med dem de första
påfvarne bekänt; Zwingli deremot påyrkade lärans rensande från alla senare tillsatser och hennes
framställande sådan, som hon var i apostlarnas tid. Förnämsta tvisteämnet mellan dessa bägge
var nattvarden, i hvilken Luther väl frångick påfliga satsen, att hostian och vinet vid prestens
välsignelse verkligen förvandlades till kött och blod; men han antog dock en osynlig närvarelse
^ler-vid. emedan Jesns såsom Gud kunde äfven kroppsligt vara tillstädes öfver allt: Zwinglis åsigt
deremot var, att hela handlingen borde anses blott såsom en åminnelsemåltid, der bröd och vin
skalle påminna om Jesu kärleksfulla väsen och lära, utan annan hänsyftning på hans kropp än
endast som dess betydelse. Luther lärde, att menniskan har ingen fri vilja eller förmåga till goda
gerningar, ntan all salighet kommer endast af Kristi förtjenst, samt att ensamt arfsynden kan leda
till osalighet, om afbön och försoning ej mellankomma; Zwinglis lära var, att menniskans egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
