Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plats i jordkulor och bergskrefvor. Dessa sägner erhålla en allegorisk tydning på det sätt, et
genom solstrålarnas verkan på jorden utvecklar sig der allt slags lif.
Af de många mer eller mindre sammanhängande sagor, som Eddorna förtäljt
om gudarnas handlingar och äfventyr, torde följande förtjena anföras:
En dag, då Frej gick i Odens sal, fick han det infallet att sätta sig i högsätet Hlidskjall
Som han här såg öfver hela veriden, blef han i norr varse en gård med ett stort och skönt hus
ditåt gick en qvinna, som var så skön, att, då hon upplyfte händerna för att öppna dörren, gåfv
både luft och vatten återsken af dem. Denna gård tillhörde en man, som het Gymer, och han
hustru Örboda, af bergreseätteu, och den qvinna Frej sett var deras dotter, Gerda; för sin för
mätenhet att sätta sig i Odens högsäte fick nu Frej det straff, att, då han gick deri från, va
hans hjerta fullt af brinnande älskog- Då kan kom hem, talade han ieke, sof icke, drack icke
på frågan om orsaken härtill berättade han livad han sett samt anmodade sin tjenare Skirner at
fara bort och på hans vägnar fria till den sköna Gerda och, med eller mot hennes vilja, för
henne till honom. Skirner svarade, att han sknlle uträtta detta ärende, men med vilkor, att Fri
skulle lemna honom sitt svärd, som var så konstigt, att det af sig sjelf fäktade och dödade. Fri
gjorde icke dervid någon svårighet, ntan lemnade honom svärdet jemte ringen Druupncr och elfv
guldäplen, jemte sin häst. Skirner for åstad och framförde sitt ärende till Gerda, som efter fler.
svårigheter slutligen lofvade, att nio nätter derefter skulle hon möta Frej i lunden Bary och de
hålla bröllop med honom. Från denna tid är Frej svärdlös, och när han kom i strid med e.
jätte Bela, dräpte han denne med ett hjorthorn. Svårare skall dock saknaden af svärdet kännas
då Muspels söner korama att strida.
Agudrecka eller Agirs gästabud är en i nordiska mytologien mycket omtalad
tilldragelse, emedan den ondskefulle Loke vid detta tillfälle öfverhopade alla häl
församlade Asar och Asynjor med smädelser. Berättelsen härom, utgörande 7:dt
sången i Sæmunds Edda, innehåller hufvudsakligast följande:
Agir, som hört rvktet om Asarnes stora visdom, begaf sig till Asgård för att sjelf dera’
något inhemta. Af dem väl mottagen och undfägnad, bjöd han alla till återbesök hos sig efte
tre månader. De kommo alla, utom Tor, som var borta på jotefejder, och funno ett stort präk
tigt palats, som upplystes af klart guld i stället för ljus, och der mat och dryck af sigsjelfva in
kommo pä bordet. Detta ställe var strängt fredlyst. Loke, som ej ville höra det beröm, son
tilldelades Agirs tjenare, drap en af dem; fristaden var ohelgad, Asarnc slogo på sina sköldaroc!
drofvo Loke ur salen, hvarpå de återgingo till dryckesborden. Loke återvände, och då han a
Agirs tjenare fick veta, att de talade om sina vapen och sin styrka, men icke rätt vänligt on
honom, gick han in, och nu började han uppräkna alla de mindre berömliga geruingar, hvar oel
en af dem begått, och de nesliga tilldragelser, de upplefvat; ingen af dem blef skonad för han
bittra ordllöde; men slutligen anlände Tor och efter något motstånd med ord aflägsnade sig Loke
af fruktan för hammaren, sedan han likväl först spått Ägir, att detta skulle vara hans sista kalas
emedan eld skulle förtära hvad han egde.
Ragnarök, gudarnas skymning, är asalärans benämning på verldens under
gång, hvilken i de Eddiska sångerna afmålas på följande sätt:
Det kominer en vinter, Fimbuleeler kallad, då snö faller frun alla håll, en stark frost herska
och bistra vindar, hvarvid solens värme förloras. Denna vinter består af tre vunliga vintra
efter hvarandra, utan någon sommar emellan. Men före dessa skola tre andra vintrar komma
då hela verlden hemsökes af krig och blodsutgjutelse; bröder dräpa hvarandra af girighet, oel
ingen skonsamhet eger ens rum mellan föräldrar och barn. Då sker, menniskorna till störsti
förderf, att ulfveu uppslukar soleu; den audre ulfven griper månen, stjernörna falla ned af him
ineleo, jorden skälfver, träden ryckas upp med rötterna, bergen störta samman, alla (jättrar oel
band brista och sönderslitas. Fenresulfven kommer lös. Hafvet jäser öfver sina bräddar, ty
.Mid-gårdsormen blir såsom rasande och söker sig upp på landet. Då blir öfven skeppet Nagelfart
löst; detta är gjordt af döda menniskors naglar och styres af jätten Hrymer. Slutet är nära, t.
allt reder sig till den sista striden. Hanen med den gyllene kammen gal hos Asar och väcke
Härfaders hjeltar, medan den sotröde gal djupt under jorden i Helas sal, att kalla hennes söne
och jättarne till strid. Midnatten är kommen. Högt tjuter Garmr i Gnipas håla; alla länka
äro brustna och Loke är lös. Fenresulfven framfar med ntspäradt gap, så utt underkäken rör vit
jorden och ötverkäken vid himmelen; vore det rum dertill, skulle hnu gapa ännu vidare; elt
gnistrar ur ögon och näsborrar. Midgårdsorincn utspyr etter, som angriper hela luften och hafvet
han är mycket förfärlig och kämpar vid ulfvens sida. Under detta gny remnar himmelen, oc/
Muspels söner komma ridande, anförde af Surtur, som omgifves af eldslågor, och hvars ypperlig
svärd skiner klarare än solen. I det de rida öfver Bäfrast, går den i stycken. Muspels söner tåg
fram på slätten Vigrid, der de sluta sig till Fenresulfven och Midgårdsormen. Der möta äfvei
Loke, Hrymer och alla rimtussarne. I Lokes sällskap äro alla Hels söner. Muspels söne
hnfva sin egen mycket blänkande slagordning. Slätten Vigrid är hundra mil åt alla kanter. Nä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
