Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värde icke ensamt beroende härpå, ty derpå inverka äfven hvarj ekanda andra
omständigheter, såsom alfven, läget, granskapet af skog och vatten m. m.
Alf är benämningen pä åkerns botten eller, med andra ord, det, som befinnes närmast
under matjorden. Består alfven af ogenomtränglig lera, sä gör den åkern sumpig vid stark
nederbörd, så framt den ej är sluttande; utgöres den af lös sand, så går verkan af ett regn hastigt
förbi ocb åkern är blottstäld för torka; bästa alfven är en medelmåttigt vattentät lera; berg är
en alldeles oduglig alf, med nndantag af kalkberg. — Bästa läget för en åker är en lindrig
sluttning, helst mot söder; för sandjord skadar icke ett jemt läge, men en alltför stark slnttning är
mindre fördelaktig för all jordmån. — Skog i granskapet af en åker hindrar sol och lnft att
derpå ntöfva sin verkan, hvilket på fet jord är menligt för västligheten, men kan på magrare
jord till och med vara fördelaktigt, blott träden ej stå alltför nära. — Kärr och sumpiga mossar
verka skadligt på närliggande åker, ty dels uppstiga derifrån dunster, som förorsaka sjukdom hos
växterna, dels äro de tillgängliga för frost, som gerna vill utsträcka sig till närbelägna trakter.
Djupa och rena vatten deremot, såsom sjöar och strömmar, medföra väl fuktighet för det
kringliggande landet, men utau att denna är åtföljd af kyla. — Mycket stenbunden åkerjord är af
mindre värde än steofri; större stenar bortskaffas vanligen, så vidt möjligt är, men små
klappersten anses af somliga såsom oskadliga; detta är likväl falskt, ty stenarne antaga hetta, till och
med mera än sanden, och uttorka således jorden, hindra rötterna att ntbreda sig och nöta
åkerbruksredskapen.
Vi hafva bland matjordens beståndsdelar äfveu omnämnt Kalk; dennas egenskaper äro, att
han har mindre fast sammanhang än leran, npptager mycket vatten och skyddar derigenom för
syra, men släpper detta lätt ifrån sig, hvarigenom fuktighet uuderhålles, samt upptager och
behåller mindre värme, än sand och sten; men kalkens största nytta är, att han påskyndar
upplösningen af gödsel och andra organiska ämnen, och derigenom i hög grad befordrar växtligheten.
Litet kalk är således förmånlig i all åkerjord, men ren kalk förekommer sparsamt och tinnes på
många ställen icke, hvarken i den lösa jorden eller alfven; deremot finnes på de flesta ställen
kalk sammanblandad med lera eller sand under namn af Mergel. Sådan träffas dock sällan i
öfversta jordlagret, men ofta under sandblandad lermylla, vanligen der hallon- och törnbuskar
växa i ymnighet. Mergeln kan ej bestämmas af utseendet, emedan detta är olika, men den kan
lättast och säkrast utrönas på det sätt, att derpå slås litet skedvatten eller stark ättika, då en
tydlig fräsning både höres och synes.
Kännedomen om matjordens beskaffenhet sätter landtbrukaren i tillfälle att till
egen fordel underlätta naturens bemödanden att åstadkomma den för växternas
trefnad och , framgång tjenligaste sammansättningen. En styf lerjord förbättras
med påförd sand och en sandig jord förbättras med lera; men ofta kan sådan
förbättring ej åstadkommas utan alltför dryga arbetskostnader, särdeles då sand
eller lera icke finnes nära till hands, och dessutom sand och lera mindre lätt
blanda sig med hvarandra. Deremot är mergel ett godt förbättringsmedel för
all åkerjord, som icke förut ar kalkblandad. Så kallad död mylla, antingen ur
jordkullar eller moras, är äfven ett godt medel till åkerjords förbättring, helst
om den kan uppblandas med mergel, hvaraf den lättare sönderdelas och sålunda
verkar lika med gödsel; dock bör en sådan tillblandning minst ett år ligga
tillgänglig för luftens åverkan, innan någon fördel deraf kan påräknas. På sandig
och mager jord bör mergel begagnas forsigtigt och gödsling icke underlåtas, ty
eljest upplöser kalken all mylla och framdrifver en stark tillfällig växtkraft, men
åkern bHr med detsamma utsugen eller som det heter ntmerglad, och kan sedan
blott med svårighet göras åter fruktbar. Af dessa förhållanden har uppkommit
talesättet, att “mergel gör rika föräldrar men fattiga barn“.
Gödsling. Allt hvad som i och för någon verksamhet tillsläpper krafter,
måste hafva dessa ersatta, om verksamheten skall fortfara, och sådant är äfven
förhållandet med jordytan. I vilda tillståndet återgifver naturen åt jorden allt
hvad hon frambringar, genom att både växter och djur med alla deras produkter
efter slutad verksamhet öfvergå till sitt ursprung. Ett odladt jordstycke deremot
beröfvas årligen hvad naturen derur framkallat, och den kraft det sålunda
förlorar måste på annat sätt ersättas, så framt dess verksamhet ej skall upphöra.
Sådan ersättning sker genom gödsling, ‘af “göda“, göra fet. Till gödsel kan
begagnas alla slags ämnen och affall, från både djur- och växtriket; mest verksam
är kreatursspillning, och denna omständighet är det, som så förenar åkerbruket
med boskapsskötseln, att bägge utgöra ett och svårligen kunna åtskiljas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
