Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom den här förnt omnämnda tillblandningen af olika jordarter kan visserligen en åker
betydligt förbättras, och der tillfälle gifves, bör sådan icke försummas; men denna är likväl icke
tillräcklig att i längden underhålla bördigheten, utan gödsel är derjemte nödvändig. Gödselstacken kan
alltså i alla afseenden kallas landtbrnkarens guldgrufva, och bör på alla sätt vårdas och förökas. All
djurisk spillning har icke samma egenskap: inenniskans är den kraftigaste men hastigast öfvergående;
dernäst kommer fårens, men äfven dennas verkan är mindre varaktig; derefter är hästars, visserligen
mindre häftig men också mera ihållande; hornboskapens är föga hastig, men af alla slag den mest
varaktiga; svinens är föga verksam, och endast den efter gödsvin fallna visar sig fördelaktigare.
Snmman af allt detta är, att den bästa och för all jord tjenligaste gödseln erhålles om dessa olika
slag på ett tjenligt sätt sammanblandas; för ntt öka dess massa kan häri inblandas alla ämnen ur
djnr- och växtriket; i synnerhet är det förmånligt att nnder kreaturen använda tillräckligt med strö,
som i sig insuper den flytande gödseln eller urinen och sedan inbäddas i gödselhögen. Till strö är
halm tjenligast, men vid mindre tillgång derpå kan åtskilligt annat begagnas, såsom kärrmossa, säf
och vass, skogsbarr, affallet löf m. m; häraf befordras jemväl kreaturens renlighet och välbefinnande,
men intet strö bör komma i gödselstacken, förr än det blifvit väl genomdränkt, emedan det eljest
hindrar den nödiga jäsningen och som torrt svårligen antager röta.
Tattenafledning. Utan fuktighet kan ingen organisk varelse lefva, följaktligen
icke heller växterna; men sådan kan också vara förstörande, och detta är alltid
fallet, då den samlar sig på ett ställe och der blir stillastående och gör jorden
hvad man kallar sur. En sådan jord är oduglig till åker, och all kostnad med
arbete, gödsling m. m. är derpå forspild, så framt det öfverflödiga vattnet ej
kan afledas. Eörsta vilkoret för sådan marks odling är således att få den torr,
hvilket endast kan ske med ändamålsenligt anbragta och tillräckligt djupa diken,
genom hvilka vattnet kan bortrinna. Der diken behöfva anläggas tvärsöfver en
åker äro täckta fördelaktigast, emedan sådana icke hindra plogen och ej heller
borttaga något rum af en bördig yta.
Täckta fliken auläggas på följande eätt; ett vanligt dike upptages till minst 4 fots djup,
naturligtvis i en sluttande riktning, med ntmynning i ett nnnnt dike eller åt en tjenlig sluttniug
nedanför åkern; i botten af förstnämnda dike läggus antingen risknippor eller klappersten; man
har äfven dertill förfärdigade rör af tegel; bottensatsen öfvertäckes antingen med omvänd grästorf
eller mossa, så att ingen jord deri kan nedtränga, hvarpå hela öppningen igenfylles med jord och
utjemnas. Att bottensatsen bör ligga så djupt, att den icke nås af plogbillen, faller af sig sjelf.
Ett sådant dike gör samma nytta som ett öppet, och om blott mynningen efterses och hålles
öppen, kan det i många år befria jorden från syra.
Åkerns brukning. Med ordet “bruka“ forstår man i förevarande fall att
om-kringvända och omröra jorden, för att göra den lös eller hvad man kallar lucker,
och sålunda tjenlig for finare växters rötter, hvaijemte äfven skadligt gräs
härigenom förstöres. Sådan brukning kan ske för hand, med spade eller hacka, men
som detta på större mark skulle erfordra alltför mycket arbete och tid, och
der-igenom bli alltför kostsamt, har man uppfunnit andra redskap, medelst hvilka
man med kreaturs tillhjelp kan både lättare, fortare och fullständigare vinna .det
åsyftade ändamålet. Sådana redskap äro hufvudsakligast Plogen, af hvilken en
afdelning är Årdret eller Arjekroken, samt Harfven och Välten.
Plogen är det förnämsta af åkerbruksredskapen, emedan jorden genöm den blir jemt och
fullkomligt bearbetad till lagom djup; det finnes flera slags plogar, bland svenska anses den s. k.
Vermlandsplogen vara den bästa såsom vallplog och vid nyodlingar. Der åkern är mycket besvärad
af jordfasta stenar är likväl plogen mindre fördelaktig och kan stundom icke alls användas, och
här är årdret det tjenligaste redskapet. Harfven är öfverallt oumbärlig, ty med denna jemnas
de plöjda fårorna, söndersmulas sammanhängande jordklimpar och förstöres en stor del ogräs.
Äfven välten är ett nyttigt redskap, ty under den krossas många klimpar, så hårda att de
motstått harfven, och jorden får af honom för växterna tjenlig fasthet och sammanhållning.
Utsäde. Största vigten härvid ligger derpå, att sädeskornet är godt, moget,
kärnfullt och rent, ty ett klent utsäde lemnar dålig skörd, och den som sår ogräs
får också skörda ogiäs. Detta gäller för allt säde, vare sig stråsäd, baljväxter,
rotfrukter eller foderväxter. Hvar och en, som af sin åkerjord vill påräkna
någon god afkastning, bör härpå fösta synnerligt afseende, och, i fall han ej sjelf
har tjenligt utsäde, genom köp eller byte skaffa sig sådant. Rätta såningssättet
kan häst läras genom öfning; på fet jord så8 tunnt, på.mager något tjockare,
men mycket beror härvid på särskilda omständigheter, såsom utsädets grobarhet,
åkerns brukning, gödsling, väderleken, såningstiden m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
