Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vändas blodiglar. En sålunda botad led bör de först påföljande dagarne handteras med varsamhet,
särdeles så länge någon ömhet kännes, ty eljest kan han lätt ånyo gå nr led. Hos mycket gamla
personer qvarblifver gerna för alltid någon styfhet i en sådan led, äfvensom någon plåga, särdeles
mot väderskiften.
Sensträckningar och dylikt botas bäst genom att den sjnka lemmen hålles stilla och flitigt
bäddas med kalla omslag eller bränvin samt, der så påfordras, blodiglar. Då sådan skada
uppkommit bör dock först af läkare eller annan kunnig person undersökas, om ledvridning icke skett;
finnes ingen sådan person till hands, så böra genom stillhet och kalla omslag förebyggas att
svullnad uppkommer, till dess han hinner anlända.
Ormbett. Vid bett af en giftig orm kännes först i såret en stickande värk,
liksom af en tagg; derefter följer inflammation, den sårade delen svullnar, liettar
och rodnar, och svullnaden utbreder sig till närgränsande delar, ofta tcmligen
vidsträckt; stundom visa sig svartblå fläckar omkring såret, stundom blir den
svullna huden gul, hvarjemte tillika inställer sig feber med oro, rysningar, häftig
törst, hjertklappning, kräkningar, kallsvett, ja till och med yrsel och konvulsioner.
Skadan bör hastigt skötas, ju tidigare desto bättre.
Det ormbitna stället uppristas med en hvass knif och såret ntsnges väl med ett koppglas
eller annat tjenligt instrument; sugningen kan äfven göras med munnen, blott der ej finnes någon
hudlöshet eller sår, ty ormgift är endast skadligt då det inkommer i blodet, men kan utan fara
tagas i munnen och nedsväljas. Sedan såret blifvit väl utsuget ingnides stället med varm bomolja,
och invärtes tages svettdrifvande medel, starkt fläderthé med 40—-.50 droppar af Prinsens droppar,
eller en knifsndd hjorthornssalt. Under stark svettning upphöra vanligen symptomerna, och sedan
hetta och värk försvunnit behandlas skadan som ett annat sår. v
Hundbett är någon gång långt farligare än ormbett, emedan deraf kan
uppkomma den svåra och obotliga sjukdomen Vattemhråck, i fall hunden är
behäftad med sådan sjukdom. Äfven bett af en alldeles frisk hunds tänder äro ganska
svårläkta; och alldenstund en hund kan hafva början till sjukdom, utan att denna
ännu kunnat synas, böra alla hundbett med största omsorg behandlas.
Sjukdomen vattenskräck utbryter aldrig hastigt, utan utbildar sig småningom,
ofta sedan det sår, hvaraf den förorsakats, längesedan är läkt. Den bitne börjar
först känna sig underlig till lynnet, matt, ängslig, häftig, får orolig sömn,
rysningar och magqval, och sedan dessa förebud räckt någon tid, vanligen 8—12
dagar, ■ känner den sjuke, vid försök att dricka, en ökad ängslan och vedervilja
för allt vått, i förening med ryckningar i läppar och kinder samt
sammansnörp-ning i svalget; denna sammandragning ökas, men tillika både törst och afsky för
alla flytande ämnen, hvarjemte den sjuke besväras af benägenhet för kräkning
och en spottflytning, som beständigt fyller munnen med fragga; skoftals
påkomma häftiga konvulsioner, stundom med begär att bitas, och dessa anfall, som
räcka | till \ timma, omvexla med en stor slapphet, hVarunder medvetandet väl
återkommer, mon den sjuko är mycket nedslagen och retlig. Har sjukdomen nått
denna höjd, så är den vanligen ohjelplig, och den sjuke dör lyckligtvis inom
några få dagar. Kort före döden händer det, att afskyn för vatten försvinner.
Vid bett af en hund, särdeles om denne är sjuk eller för sjukdom misstänkt, bör helst det
sårade stället med en hvass knif bortskäras, till minst -}:dels tum omkring och under såret,
hvarefter blödningen icke hämmas utan snarare befordras, tilläess det viil fått utblöda; sknlle
vigtiga blodkärl, nervstammar, senor eller dylikt förbjuda dylik utskärning, sä bräunes hela såret
med ett efter dess form ufpassndt glödhett jern; kan ej heller detta ske, så användas frätmedel,
såsom kaustiskt kali, svafvelayra, skcdvntten eller antimonsmör (butyrum antimonii), hvarmed hela
sårytan bestrykes; Lapis infernalis kan användas på ytliga sår, men är vid djupare mindre säker,
emedan den strax bildar skorpn- och alltså icke tränger till botten. Sedan såret blifvit på något
af dessa sätt behandladt, forbindes det med basilikesalva; men har det gjorts af en sjnk hund, så
bör det, genom förnyadt bruk af frätmedel, hållas vid bulnad 4—6 veckor, innan man låter det
läkas. Kan läkare anlitas, så är detta alltid bäst.
För att med behörig omsorg knnna taga sig till vara för ifrågavarande svåra och farliga
sjukdom, torde vara nyttigt att känna dess symptomer hos hunden, hvarför följande upplysningar
derom här meddelas: Hnndens vanliga uppförande blir på ett eller annat sätt förändradt; somliga
bli muntrare, men retligare och argare, andra åter bli i början olustige. Hunden visar sig orolig,
förlorar matlusten men förtär ofta onaturliga ämnen, träd, torf, ull o. d., söker ensamheten,
gerna mörkn ställen, samt lyder mindre sin herre; öronen äro i nästan beBtändig rörelse; ögonen
vända sig jemt i sina hålor, tåras och synas något röda, hvarjemte blicken är på ett eget sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
