Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på torsdagen efter Trefaldighetssöadag. Marie Besökelses dag, den 2 juli, till minne af Marias
besök hos Elisabeth, Luc. 1: 39 o. f.; påbjöds till firande 1880 af påfven Urban VI, i afsigt
att erhålla Marias hjelp i hans strid’ mot en medtäflare om påfvevärdigheten, Klemens VII.
Apostlarnas Delning, den 15 juli, på hvilken dag dessa, till åtlydnad af Jesu befnllniug, skola
åtskilts för att begifva sig till olika länder. Sjusofvare-dag, den 27 juli, grundar sig på en legend,
enligt hvilken sju kristne, för att undgå de grymma förföljelserna under kejsar Decius, skola år
249 hafva gömt sig i en bergshåla nära Efesns, der de insomnat och först efter 198 års förlopp
vaknat på denna dag år 447. Då regerande kejsaren Theodosius II skall, jemte många andra,
begifvit sig till grottan och talat med dem, hvarefter de somnade för alltid, då kejsaren kysste
deras stoft, det han lät nedlägga i gyllene kistor. Petri Fängelsedag, den 1 Augusti, till minne
af apostelen Petrus, då han inkastades i fängelse och af en engel derifrån befriades, Ap. g. 12;
4—10. Vårfrudag, den 15 Augusti, kallas äfven »Marie Himmelsfärdsdag, emedan Jungfru
Maria skall aflidit denna dag år 49, i en ålder af 72 år. Johannes Döparens halshuggningsdag,
den 29 Augusti, firades till minne af denna blodiga handling, som omtalas i Marc. 6: 27.
Mor-messa, den 8 september, firades som »Marie födelsedag»; namnet är antingen af «6uds moder»,
som hon kallades, eller ock sammandraget af »Mariemessa». Korsmessa om hösten, den 14
september, »korsets upphöjelsedag». Persiske konungen Cosroes, som sköflat de kristna länderna,
hade 616 från Jerusalem bortfört bland annat äfven det kors, som kejsarinnan Helena der
qvar-lemnat; men kejsar Heraklius, som öfvervann perserna, återförde 628 samma kors och uppreste
det denna dag ånyo på Golgatha; så säger legenden. Själadagen eller Alla Själars fest, den 2
november, står ej nämnd i våra kalendrar, firades dagen efter Allhelgonadag till själarnas
förlossning från skärselden. Marie Aflelse, den 8 December, en 1145 instiftad fest, med hvars firande
skulle ådagaläggas, att Maria var så ren och syndfri, att till och med hennes aflelse skett
obe-fläckadt och utan arfsynd. Härtill koramo ytterligare Apostladagarne, det vill säga de dagar,
som fått Jesu apostlars namn; sådana voro: den 25 januari, den 24 (25) februari, den 1 maj,
den 29 juni, den 25 juli, den 24 Augusti, den 21 september, den 28 oktober, den 30
november samt den 21 och 27 December. De af nämnde helgedagar, som endast grunda sig på
munksagor, utan stöd i bibeln, hafva aldrig varit firade i protestautiska kyrkan; de öfriga firades äfveu
här i Sverige ända till början af 1770-talet, då dessa, jemte de tre stora högtidernas tredje- och
fjerdedagar samt gångedagarne indrogos genom en Kungl. Förordning af den 4 november 1772
Almanack. Kalender. Dessa båda hufvudsakligen liktydiga ord hafva
olika ursprung. Sannolikaste härledningen till ordet Almanack är från arabiska
ordet manali, “räkning", som med artikeln al blir “beräkning" eller “räkningen1*,
med hvilket ord orientens gamla inbyggare företrädesvis förstodo tideräkningen,
såsom den vigtigaste af ali slags räkning. En annan mening är, att de forna
Sachsame inskuro månens vexlingar på fyrkantiga käppar, dem de kallade
al-Mon-aght “hvarje månads iakttagande". En tredje mening åter är, att en lärd munk
vid namn Guiriklan, som lefde i Bretagne i Frankrike på 200-talet, årligen lät
sprida en af honom författad liten bok om solens och månens gång, som på
keltiska språket kallades Dtagonon al manah Gvinklan “munken Guinklans förutsägelser",
hvilken titel förkortades till almanali “munken" eller “munkens". Kalender
der-emot är ett latinskt ord, uppkommet deraf, att hos de gamla romarne, som icke
hade någon upptecknad tideräkning, öfverste-presten vid hvarje månads början
utropade månadens namn jemte under dess lopp infallande fester samt nymånen,
och häraf blef första dagen i hvar månad kallad Calendæ, af calare "ropa".
I Sverige var den fornåldriga Runstafven, som redan år 1100 lär haft sin
kristna inrättning, allmänt känd och brukad ända fram mot slutet af 1600-talet,
hvarefter den småningom utträngdes af de tryckta almanackorna. Den första
svenska almanack, som man känner, är en öfversättniug, tryckt i Upsala 1540. Under
följande tid utgåfvos almanackor då och då, mest öfversättningar; först år 1600
började sådana utkomma årligen, ombesörjda af enskilda personer, hvilket fortfor
till 1749, då deras utgifning öfvertogs af Kungl. Vetenskaps-Akademien och till
en början fortgick genom P. Wargentin, död 1783.
Den stora vigt som, enligt hvad förut är uämdt, redan från äldre tider fastades vid
Gyl-lentalet, grundade sig förnämligast derpå, att man ansäg månen hafva stor inverkan på jordens
väderlek, och att denna således skulle bli lika alla de är, då månens skiften inträffade vid samma
årstider. Denna idé upptogs iifven i svenska almanackorna och fortfor tills för få år sedan oaktadt
erfarenheten visat att den icke instämde med verkligheten. Deu då i våra almanackor för vissa dagar
utsatta väderleken var således icke, hvad mången trott, en spådom hurudan denna skulle bli, utan en upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
