Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279’
hårdt sammantryckta läppar. En matt klagan gick
snart derefter öfver deBsa; och då Thérèse slog upp
ögonen och förvirrad såg sig omkring, gick öfversten
ned för att underrätta om orsaken till sin dotters
dröjsmål.
— Din mor kommer. Sök att vara lugn och
stark för hennes skull, älskade Thèrèse! — hviskade
Ada, som fortsatte sina vänliga bemödanden omkring
sin styfsyster.
— Rösten! rösten! — stammade denna.
— Det var en väns, en god menniskas, —
svarade Ada, sprang bort till sin bädd, inom hvars halft
igendragna hvita omhänge Karin Berg hvilade, slog
armarne omkring henne och sade:
— Låt mig lyfta upp dig, Karin, så att Thérèse
må se och begripa att du är en snäll liten menniska,
som talade blott i den bästa afsigt och hvars godhet
man kan räkna på, utan att behöfva begära den.
Hon satte Karin i sin rullstol och sköt henne
fram till Thérèse.
Det var då ej en anderöst denna klara, milda
stämma, som förefallit Thérèse skarp och
genomträngande som en domsbasun. Det var ej ett
öfver-menskligt väsen som hotat henne med döden och dess
följder, såsom hon i sin öfverretade sinnesstämning
hade inbillat sig. Detta var visserligen en lättnad
att förnimma, ty vid det allvarliga ordet: du skall
döden dö hade hon plötsligt känt sig sakna hvarje
skymt af mod till det hon förut tyckte sig så häftigt
åstunda. Men det var ändå alltför mycket som tyngde
på den stackars flickans hjerta, och hon föll i en
hysterisk skakning, lik den hon ofta förr haft, men
våldsammare, så alt modren, som just vid dess början
inträdde, fick se att resan i Italien lika litet som den
halfgjorda Carlsbaderkuren botat hennes sjuka barn.
— Herren tuktar mig hårdeligen, mina kära
vänner! Men jag behöfver nog äfven detta ris, — sade
öfverstinnan, i det hon satte sig ned, för att med Ada
och Karin dela omsorgerna om den sjuka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
