Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Vallhjonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanske ett strå vassare. Han såg, hur det var med
Karolina på Agaton och gästgiverskan. Därtill kom, att
han var en ivrig anhängare av Pauli lära, att varje
man skall kunna ett hantverk. Själv kunde han åtta
och praktiserade dem alla hemma. Sönerna gingo
därför i lära hos fadern, vare sig de skulle bli skräddare,
skomakare, smeder eller träskomakare. Han är nog
inte så dum, brogårdarn, tänkte gubben på
landsvägen, och eftersom han själv hade många barn, började
han fundera över, om inte också han kunde göra sina
ungar till hantverkare. Den, som kan ett yrke,
behöver aldrig dö på sopbacken, tyckte han.
Han fortsatte och kom till Lohult, där Karl
Bengtson bodde, brodern till Sven. Han var en liten,
spenslig stackare, men så illfundig och skarp i huvudet, att
han aldrig låtit sig luras, icke ens av en västgötaknalle
på Marsjö marknad. Han var svår att råka i ordbyte
med och ännu värre i affärer. Gick han med en
fölunge till en marknad, kom han hem med en dräktig
märr, och reste han med en höna till Halmstad torg,
kom han hem med gås. Något för något, sa han, och
inte alla dar ska de lura en bonde.
Något åt höger låg Göran Flinks gård, Pilehult.
Flink gick under namnet Harpalten. Detta hade han
hetat alltsedan sin ungdom, då han en gång sprungit
för en hund. Han hade ett ansikte, som liknade en
järngubbes på en väderflöjel, så smalt var det. Det var
nästan bara näsa och haka och några vajande
hårstrån bak i nacken. Han var känd som en mäkta
lag-kunnig processerfaren brännvinsadvokat och hade
liksom räven alltid två utgångar ur lyan. När han var
full, var han mycket spendersam, men på nykter
ka-luv var han småsnål och pengatrög. När han var vid
gott humör, berättade han vitt och brett om sina
bragder inför rätta, om hur han hjälpt både skälmar och
ärligt folk. Skall man komma åt en skälm, skall man
vara halvannan själv, och med fähundar skall man
inte tala Guds ord, brukade han säga. En gång hade
han till och med vunnit en process åt en ko. Det var
när Lars Persson och Jöns Persson processade om en
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
