Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Vallhjonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flämtande ande, som slag av trötta fågelvingar. Men
även nattvinden, som kommer av den vida manteln,
när döden flyger förbi med dygnets skörd — så sade
gammalpigan på Bårdaryd — dog bort. Efter
nattvinden kommer det underbara sus i skogen, som
höres som spel i säv och gräs, men starkare,
vemodsful-lare och stigande till en storskogens morgonhymn, när
gryningen nalkas.
— Vi få vänta på ljusningen, sa Anna-Lisa. Det är
icke långt dit. Midnatten är över.
— Då gäller det att finna en sovgran, och nu
började de båda skogslöparna att leta efter en gran med
mjuk bädd och vida, hängande grenar, som ginge
ända ned till marken. Att sova i skogen var ingenting
ovanligt för vallhjon. Så tillbragte många vaktepojkar
sina nätter, då kreaturen kommit bort eller vistades
ute även under nätterna. Särskilt Anna-Lisa hade
många gånger sovit under grantaket. Det var också
hon, som fann den lämpliga sovplatsen.
De kröpo in under granens breda, långa grenar,
sedan de repat mossa och ormbunkar till huvudgärd.
När bädden var i ordning, kröpo de samman, trötta
av dagens fläng och slit. Anna-Lisa gav pojken armen
att vila på. Stig somnade genast. Anna-Lisa låg en
stund och lyddes till den sovande skogens sus och till
kamratens djupa andetag. Nu sovo de därhemma. Nu
sovo hennes kor i sommarfähuset. Snart skulle hon
också själv sova. Med Bårdarydarns gosse på sin arm.
Det skulle väl inte bli mer än denna gång? Hon var
en fattig och trasig torparunge, som sedan sitt åttonde
år tjänat vallhjon för att få något att äta. Stig var
storbondens ende son. Så ljuvt i skogen. Den ger, men
kräver ingenting igen. Henne hade den nu gett denna
gosse på hennes arm.
Plötsligt drog hon armen åt sig, reste sig till hälften
på armbågen och förde med andra handen undan
en av grenarna. Jo, där långt borta syntes ett sken,
lyste en lykta. Var det folk, som var ute och letade
efter dem eller var det ljus i ett fönster? Hon väckte
Stig. Hon måste ruska honom ganska ordentligt,
in
2* — Bonden och hans son
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
