Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Vallhjonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nu få vi skynda oss att få tag i fäna! Jag blev
sinkad, för Kalle låste in mig i sommarfähuset. Han
välte stora stenar för dörren och spikade igen luckan,
den uslingen! Jag låtsades ha somnat, och när han
äntligen gått, kröp jag ut genom ett hål i halmtaket,
hasade mig ner och löpte hit. Men var har du Pelle?
Stig blev klarvaken. Han såg sig omkring. Det var
nu alldeles mörkt, sådant mörkret är en
sensommarnatt. Himlen var nästan svart med sparsamt lysande
stjärnor lika blankslitna hästskosöm.
— Pelle trodde inte, du skulle komma, och gick före
till mossarna att leta efter fäet. Jaså, Kalle låste in
dig? Oxblåsan behöver allt mer däng, och det skall
han få.
— Du kan gott ge honom! Han svor och skällde och
åbäkade sig värre än Tirsholms hund nere vid
fähuset. Men nu få vi skynda oss.
De började nu löpa längre inåt skogen, vars torra,
nerfallna grenar och kvistar knastrade under deras
fötter. De voro barfota. Daggen hade fallit och
tvättade deras fötter. De kände den stora skogen och
dalgångarna mellan bergen och åsarna så väl som
bygatorna därhemma, och hade det varit dager, skulle de
utan svårighet kommit genvägarna till Högaryds
mossar, där de skulle råka Lasse i Gatan. Men inne i den
djupa skogen låg mörkret så tätt som i en klyfta,
såsom det gör en sommarnatt utan månsken. Det blev
svårt att hitta rätt bland alla de otaliga fästigarna,
genvägarna och gångarna, som förde till torvmossar,
sommarfähus, skogsmader. Efter en stund märkte de,
att de gått i en stor ring. De satte sig att vila och
överlägga om vägen.
Det hade blivit allt tystare i skogen. Endast en
källas porlande flöde, en bäcks silverslag mot stenarna,
en nattugglas skri, en skrämd orres flaxande,
knastrandet när någon torkad gren föll, störde den stora
tystnaden. Men efter en stund började kvällningens
och kvällens stillhet vika för en vindils rassel genom
kronorna. Snart hördes midnattens gåtfulla vinddrag
svepa genom skogen som en pinad orgelton, som en
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
