Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Bårdaryd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som kände hemliga örters kraft, till jordemor. Att han
friat till Tattar-Marit — tattarflickan, som en gång
påstods och påstod sig vara Sig Folkesons dotter —
men fått nej. Efter tattarflickans sorgliga död, hade
han dock fått hennes sorgehuva, vilken då blev en
segerhuva. Bårdarydsbondens kända räfst med skrock
och vidskepelse, hans beslut genom kyrkorådet, att
barnen i skolan skulle undervisas att icke sätta någon
tro till allt det enfaldiga prat, som käringar och
drängar förde till torgs, tyddes av många därhän, att han
hade något att hemlighålla, som han fruktade, att en
klok eller seende skulle kunna genomskåda. Hans
kamp mot dryckenskapen, slagsmålen, tjuvskyttet var
det också mången, som icke fann behag i. Folk
började tycka, att Bårdarydarn blev för sträng och icke
var sig lik som förr. Det kan anstå en präst att vara
Herrens gissel, men en bonde är en bonde, även om
han är den förste i socknen. Men de kunde icke reda
sig utan honom. Nästan alla voro ense om, att likare
styresman kunde socknen och bygden icke få. Av Sig
Folkesons öde skulle han nog lära att icke låta
framgången stiga sig åt huvudet.
Bårdarydarns hustru hette Stava. Mor Stava var i
sina bästa år, mellan fyrtio och femtio. Hon hade ett
myndigt och dock fryntligt utseende. Hon hade aldrig
varit vacker, men hon hade goda ögon och ett
rättframt sätt. Hon hade tidigare varit något sträv, men
strävheten jämnades ut med åren. Hon var numera
språksam och godmodig. Hon var seg och energisk i
sitt arbete, men saknade den rörlighet, som många
andra bondhustrur ägde. Hon var gudfruktig och
kyrksam. Hon kunde vara mild som ett sunnanväder,
vid gott humör, men också bister som nordanvinden,
när hon märkte ugglor i mossen. Hon höll på sin
värdighet och tålde icke att någon kvinna gick henne
förbi, som icke hade en husbonde och man, som var
hennes förmer. Hon hade i sin ungdom varit en smula
kantig och urgröpt i kinderna, men med åren hade
hon lagt på hullet och var nu rund och såg vördig
och respektingivande ut. När hon om söndagarna i
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
